Eftersom min förlossning var planerad, trots dess något akuta utformning, har jag ingen riktig förlossningsberättelse att bjuda på. Men jag kan ju berätta lite om hur kvällen såg ut! Känsliga och/eller pryda läsare varnas!
Det här var en onsdag. På grund av mitt svajiga blodtryck var vi inne en sväng på Östra för kontroll. Väl där mötte vi en riktigt skum läkare, som i stort sett frågade mig vad jag gjorde där? Som om att man vill åka till sjukhuset i tid och otid?! Dessutom ifrågasatte han att jag skulle förlösas med kejsarsnitt. Han gjorde mig riktigt irriterad och besviken, jag som hittills bara träffat trevlig personal kring allt som rört graviditeten.
Vi bestämde oss efter besöket på Östra för att åka och äta på Max inne på Allum. Jag ville nämligen förutom att äta på Max köpa mina amnings-BH:ar, en pyjamas och några strumpor till Isac, det sista jag skulle köpa till honom. Tidigare på dagen hade jag fått för mig att jag måste lägga fram vad jag skulle ha med mig i BB-väskan. Precis som om jag kände på mig vad kvällen skulle ha att erbjuda. Helskumt. Kanske gjorde jag det?
Vi åkte ifrån Allum, och på motorvägen mellan Jonsered och Lerum kände jag hur något hände mellan benen. Jag tänkte att det kanske var en riklig flytning. Men sekunden efter blev det alldeles blött i byxan, och det kändes som om att någon pumpade fram vatten. Jag sa till Mikael att jag trodde att vattnet hade gått. Han trodde att jag skojade och frågade om jag inte hade kissat på mig?! Nej, det var då inget kiss som flödade fram under mig! Väl hemma skrattade jag lite nervöst samtidigt som jag med fostervattnet droppande efter mig gick upp till lägenheten och bytte kläder. Detta var i graviditetsvecka 37, aningens tidigt med andra ord. Jag ringde förlossningen på Mölndal som sa åt oss att komma in direkt. Så sagt och gjort, Mikael rattade bilen mot Mölndal och jag satt och försökte få in att vi skulle få bebis inom en snar framtid!
På sjukhuset mötte en barnmorska upp som satte CTG, och sedan sa hon att det skulle komma in lite operationspersonal och berätta för mig om hur operationen skulle gå till. Den skulle bli av samma kväll. Eftersom jag hade ätit middag ganska nyligen ville de vänta med att utföra snittet. Detta för att det fanns en liten, liten risk att människokroppen inte vill ta emot en ryggbedövning, och då lägger man narkos. Och ska man ha narkos får man inte ha ätit på ett tag. Så vi hade ett par timmar på oss att smälta alltsammans innan det var dags. Jag fick duscha med hibiscrub, en antibakteriell tvål. Sedan fick jag en kateter insatt, gjorde en smula ont! Under tiden vi var på sjukhuset började jag också få värkar. Dessa kom allt tätare. Något som gjorde mig glad trots att de hann börja göra, ursäkta språket, jävligt ont! För nu kändes det som om att jag fick min del av en ”vanlig” förlossning trots allt. Jag som hade varit lite ledsen över att inte få ta del av allt detta.
När jag var klar och preparerad för operation hade vi en timme kvar till utsatt starttid. Lite sent kom jag in i operationssalen. Jag möttes av ett helt gäng med läkare, sköterskor och en barnmorska. Alla var hur goa och snälla som helst. Sedan kom det värsta med hela förlossningen. Spinalbedövningen. Jag fick sitta och skjuta rygg samtidigt som narkosläkaren stack in en nål i ryggen på mig. Han fick inte till det och behövde således göra om proceduren ett par gånger. Det kändes i ryggen vill jag lova, trots lokalbedövning. Det smärtade inte men kändes i hela ryggen. Jag darrade som ett asplöv av värkar och obehagskänslor, och till slut, när jag kramade barnmorskans axel gick det hela vägen. Mikael satt på en stol och blev yr när han såg mitt obehag. Personalen anmodade honom att stoppa huvudet mellan benen och sedan mådde han bättre. När jag frågade honom hur han mådde skrattade personalen gott. De tyckte att det var gulligt av mig som hade ont och just skulle opereras att fråga honom hur han mådde! Och nu kunde det hela börja!
Jag kände ingenting från bröstkorgen och ner. Det enda jag kunde känna var hur de rotade och drog i magen. De skär ett så litet snitt som möjligt för att bebisen ska få en så naturlig födelse som möjligt, precis som den som bebisen får när den tränger ut ur vaginan. När läkaren sa att det gick jättefint och att han snart var ute började jag gråta, och snart hörde jag hur Isac grät när han kom ut. Vilken känsla! Strax, efter en kontroll av barnmorskan, fick jag upp honom på magen, och där fick han ligga medan de sydde ihop mig. 23:04 var klockan då vi såg honom för första gången, han vägde 2890 gram och var 46 cm lång. Sedan blev vi körda till ett eget rum, där alla tre fick vara fram till dess att min bedövning släppte. Jag slapp ligga på uppvaket, precis som jag ville! Vilken lycka. Två hade nu blivit tre. Vi fick in den berömda födelsedagsbrickan, plus nyponsoppa till mig. Här var han, Isac. 16 dagar för tidig enligt ultraljudet, 8 dagar för tidig enligt planerat kejsarsnitt.
Välkommen Isac Andreas!
