Tio år senare

Tänk att det redan gått tio år sedan vi sa Ja i Lerums Kyrka, för att efteråt åka vidare till Tollered, och vår häftiga bröllopslokal?! Vid den här tiden för tio år sedan hade jag nerver som kittlade i magen, jag var så nervös. Allt vi slitit för, skulle äntligen bli verklighet. Att planera ett bröllop är sannerligen ett heltidsjobb. Men så värt det. Som vi (mest jag ;)) slet med planering, köpte prylar, gjorde bordsplacering (både en och tre gånger för att få ihop det), beställde mat och dryck, letade ingångs- och utgångsmusik, fixade både det ena och det andra… Listan kan göras lång. 

Minns hur vi satt i ett rum i kyrkan innan akten skulle börja, och hörde hur organisten övade igenom ingångsmusiken, och hur rörd jag blev då, samtidigt som jag hade ont i magen av nervositet! Så rädd för att ramla, säga fel eller göra något annat klantigt. Men minns också så väl, hur all nervositet släppte i samma stund som vi stod framför prästen. 

En fantastisk dag.

Vår delikata bröllopstårta.

Idag är det fem år sen vi sa ja till varann i Lerums kyrka. En helt magisk dag på alla sätt och vis!

Grattis till oss!

Vi firade av naturliga skäl vår allra första bröllopsdag i Italien. Underbara svärföräldrarna passade Isac så att makarna kunde gå ut och äta på kvällen. Vi valde en av våra favoritrestauranger i Lignano, och vi blev inte besvikna. Jag åt Tortellini con panna och Mikael åt Scaloppine. Efter middagen gick vi en sväng på shoppinggatan vilket blev ett bra avslut på denna bröllopsdag.

Igår bestämde jag mig för att förstora lite foton som ett led i tillpiffningen av vårt hem. Mestadels foton från bröllopet men även ett på Isac. Dessa ska sedan in i ramar som jag köpt och upp på en vägg i vardagsrummet.

Bröllopsfoton ja… Gud vad vackert det var. Jag vill nästan gifta mig igen bara för att hela den dagen var så underbar. Hoppas att någon av mina vänner gifter sig snart så jag får gå på bröllop.

Jag var precis ute på en rask promenad på nästan en timme. Allt som krävs är lite dunka-dunka i öronen, sen går det utav bara farten. Jag gick förbi Isacs dopkyrka och vår bröllopskyrka på vägen. Tänk när vi stod där inne, nervösa till tusen, och väntade på att få gå in till den vackraste ingångsmarschen. Fjärilarna bara virvlade. Våra sista minuter som ogifta. Vilket fantastiskt minne.

Allt var verkligen så fint den dagen. Min klänning, Mikaels smoking, mitt hår och min sminkning, alla våra gäster i sina finkläder, akten i kyrkan, bilen vi åkte i, festlokalen, maten, tårtan, drycken… Jag kan skriva i all evighet känns det som. All tid vi lagt ner innan lönade sig flera gånger om! Alla de timmar vi slet i lokalen dagarna innan, turerna med bilen för att handla och hämta saker. Och all hjälp vi fick av nära och kära var guld värd! Fantastiskt fint.

I flera veckor har jag tänkt att jag ska beställa tackkort att skicka till alla de som på något vis uppvaktade oss i samband med vår vigsel. När jag äntligen hann sätta mig ner med det gick det inte att beställa på den hemsida jag valt för detta ändamål – tekniskt fel. Irriterande. Jag får ta tag i det där snarast. Sen slog det mig att man kanske skulle ta och lägga in en annons i GP också? För att inte tala om att jag skulle vilja framkalla bilder som vi fått från olika håll och sätta in i ett album. Ja, och sen vill jag dessutom beställa en förstoring och sätta upp någonstans. Gärna i någon snygg ram givetvis.

Tiden räcker inte till för mig! Efter jobbet lagas det mat, vi fixar med matlådor, duschar, leker med Isac och sysslar med nattningsbestyr. På helgerna är det oftast fullt upp. Livet rullar på helt enkelt.

Idag efter middagen tog jag med mig Isac ut på en liten promenad. Ljuset var så härligt och man riktigt kände att våren är på intågande. Jag såg snödroppar, krokusar och knoppar på en hel del buskar.

Jag har haft all fokus och all min tankeverksamhet inställd på inskolningen och onsdagens möte, och har glömt att skriva om att vi i måndags hade varit gifta i ett halvår. Det är ett halvår som gått hiskeligt fort, snart firar vi ettårig bröllopsdag. Är det pappersbröllop man kallar det, måntro? Nej, bomullsbröllop är det visst. Google är min vän.

Jag har vant mig bra vid mitt nya efternamn vid det här laget, det tog ett tag att vänja sig vid att inte heta Edvardsson längre. Men i takt med att jag fick hämta ut mitt förnyade körkort och i takt med att alla nya klubbkort damp ner i brevlådan så löste det sig. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt mysigt att vi alla heter samma i familjen, det blev extra märkbart när vi häromdagen fyllde i lite papper från förskolan.