Ansiktsförlamningen

Rädsla över ännu en ansiktsförlamning

 Rädsla

Då och då kommer det en rädsla över mig, en rädsla över att få ansiktsförlamning igen. I synnerhet om jag är sjuk, eller stressad. Det är inte som om att jag går runt och oroar mig över det jämt och ständigt, men ibland ligger det och gnager där i bakhuvudet. 

I oktober 2013 fick jag min ansiktsförlamning. Jag visste knappt vad en ansiktsförlamning var då, och trodde inte att jag skulle drabbas. Det hela började med att Oliver sov väldigt dåligt om nätterna, något som vi senare förstod hade koppling till hans stora körtel bakom näsan. Olivers dåliga sömn bidrog givetvis även till min dåliga sömn. Varje tisdag, onsdag och torsdag gick vi nästan en halv mil totalt för att lämna och hämta Isac på hans förskola. Jag tog nog ut mig rätt mycket under den perioden.

Den dåliga sömnen drog ner mitt immunförsvar väldigt mycket, och jag drabbades av två influensor på raken. Under den andra influensan svettades jag något kopiöst om nätterna, vilket gjorde mig väldigt rädd. Jag hade blåsor i munnen, som efter ett par dagar blev till sår. Jag kunde varken äta eller dricka, det enda som funkade var kaffe och glass. Riktigt varma och riktigt kalla saker kändes bra. 

Till slut sa min kropp till ordentligt att den behövde vila, något som jag inte tagit på allvar innan. Mikael fick ta över föräldraledigheten ett par dagar, och jag fick sjukskriva mig. Minns att det enda jag gjorde var att amma, och sova. 

 

Ansiktsförlamning

Så vaknade jag en morgon, jag minns att det var en fredag. Efter en stund kände jag att mitt ansikte inte var som det skulle. Väldigt diffust, men mungipan kändes slapp. Pö om pö började hela vänster ansiktshalva hänga. Jag fattade knappt vad som hände, och Mikael hamnade nog i chock, för han fattade först inte vad jag menade. Jag googlade (!) och fick som första träff upp information om Stroke. Men ett snabbt neurologiskt test gjorde mig trygg trots allt, armarna hängde med som de skulle. Efter en vända i telefon via vårdcentralen, som först tyckte jag skulle boka in ett besök hos deras jour, men sedan ringde tillbaka och bad mig ringa 1177, ringde jag istället upp 1177. Personen i andra änden bad mig ringa en ambulans. Då kom paniken. Jag började gråta, men ringde själv upp en ambulans. 

Det hela gick väldigt lugnt och samlat till. Jag gick själv ner till ambulansen tillsammans med ambulanspersonalen, som satte igång och tog en del tester. Vi småpratade om barnen, och jag kände mig väldigt lugn. På sjukhuset kom nästa oroskänsla. Min lillebror, hur skulle jag kunna ringa min mamma och pappa och berätta att jag fått en ansiktsförlamning? Det kändes väldigt nära kopplat till hans bortgång.

 

Fick träffa en fantastisk läkare

Efter en stund fick jag träffa en läkare, som ville göra en lumbalpunktion, för att bekräfta eller utesluta borrelia. Han ville vänta in Mikaels ankomst, men det drog ut lite på tiden. En sådan undersökning är egentligen rätt obehaglig, men personalen var så himla bra och lugnande, så det kändes inte jobbigt alls. Jag var helt okej med att sätta igång innan min man hade kommit till sjukhuset. Det togs en rad andra tester på mig också, och jag fick rekommendationen att åka och köpa ett skydd för ögat, samt flera mediciner utskrivna. Jag gick bland annat på en stark kortisonkur. 

Efter några veckor kände jag till min stora, stora glädje att förlamningen började släppa. Undan för undan började musklerna lyda mig. Idag är jag nästintill helt återställd. Det enda som finns kvar är att jag när jag blundar med vänster öga, inte kan kontrollera att vänster mungipa åker upp en bit. Än idag vet man inte varför jag drabbades, men man tror att det har koppling till en virusinfektion. Borrelia hade jag inte.

 

Blåsor i munnen

Egentligen vet jag att risken för att få ansiktsförlamning igen är rätt liten, runt 10 % tror jag. Men ändå kan jag ibland känna oro. Framförallt om jag som jag skrev tidigare är sjuk eller stressad. Något annat som kan göra orolig är om jag har blåsor i munnen, det var ju så allt startade. Men jag vet också att blåsor i munnen inte är ovanligt att få när man är förkyld. 

Just nu är vi inne i en rätt slitig period i familjen. Slitig på så vis att vi varit mycket sjuka och förkylda. Nu är det min tur att ha drabbats av en förkylning, men jag har gått runt och mått dassigt från och till under ett par veckor. Blåsor i munnen har jag också, men det som lugnar mig denna gång är att även Oliver haft det. Troligen är det ett virus som bråkar med vår munslemhinna. Nu när vabruari snart är slut hoppas jag av hela mitt hjärta att vi får vara lite mer friska. Längtar efter vår och härliga dagar ute.

 

 

 Foto: Therese

Kommentera
Ansiktsförlamningen

Stress?

Igår på förmiddagen så började det rycka i min ena mungipa, och snacka om att jag fick ångest. Jag blev supernervös över att jag skulle få en ny ansiktsförlamning, på andra sidan denna gång då det var på den sidan det ryckte. Jag tror jag speglade mig var femte minut, rynkade på pannan, stängde ögat och log det bredaste jag kunde. Det klingade som tur var av. Och idag när jag satt och åt lunch bara snurrade det till för en sekund eller två. Yrsel deluxe alltså.

Jag tror att det är min kropp som ber mig tagga ner, ta det lugnt. Det var rätt hektiskt på förmiddagen idag på  jobbet. Jag har även mycket omkring mig, sjukt mycket att tänka på, och har varit ganska så uppstressad över både försäljning och köp av bostad. Jag är också en högpresterare och ligger i topp på jobbet. Jag liksom älskar att prestera. Men min kropp gör inte alltid det.

Jag kan då och då bli orolig över en ny ansiktsförlamning också, jag har märkt att det rycker i vissa nerver i ansiktet när jag är trött. Även om jag är så gott som återställd, så är jag det inte till hundra procent. Det rycker fortfarande i vänstra mungipan när jag sluter vänstra öga, och så det här pirret som kommer ibland.

Men hur gör man för att tagga ner? Jag är superdålig på det, för jag blir så rastlös. På nåt sjukt vis är jag som mest lycklig när jag har fullspäckad agenda, när jag träffar mycket folk och när jag fixar och styr upp. Jag är en galen kvinna.

Kommentera
Ansiktsförlamningen

Ett år sen – ansiktsförlamningen

Idag är det ett helt år sen som jag drabbades av min ansiktsförlamning. Otroligt vad snabbt det här året har gått…

Såhär skrev jag för ett år sen.
Jag känner fortfarande hur det drar i vänster mungipa när jag stänger vänster öga, och det kanske jag får leva med resten av mitt liv. 
Den här bilden lade jag upp några dagar efter jag blev sjuk.
Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag orkade vara så stark. Jag kämpade på, och tog hand om både mig själv och barnen. De har även sagt på förskolan att det märktes på Isac att jag var sjuk, och att han blev mycket lugnare när jag blev bättre. Lille gubben!
Kommentera
Ansiktsförlamningen

Livselixir

Kaffet – mitt livselixir!
Den här veckan har jag varit oerhört trött om kvällarna. Det har varit mycket att göra på jobbet, hösten har definitivt kommit med regn och rusk, och jag har en envis förkylning som efter två veckor satt sig i bihålorna. Irriterande! Idag har jag dock inte haft ont i bihålorna alls vilket är skönt. Det är lite löjligt, men nu när jag varit förkyld  har jag börjat känna mig lite orolig att jag ska bli sådär sjuk igen som jag var förra året. Influensa, höstblåsor, feber, nattliga svettningar och slutligen ansiktsförlamning var vad förra hösten bjöd på. Nu såhär i efterhand så förstår jag inte hur jag orkade stå på benen. Men man har ju inte alltid mycket till val med två barn hemma, och Oliver var ju så liten då.
Jag är i alla fall ledig i dagarna tre nu, och mycket roligt står på agendan!
Kommentera
Ansiktsförlamningen

Tokig dag

Oj, det här blev upp-och-ned-vända dagen, typ. Oliver vaknade halv fyra imorse och tyckte det var dags att gå upp. Det tyckte inte jag. Tio över fem somnade vi om, och då passade Oliver på att sova till halv åtta. Detta medförde att han bara tog en vila idag, då han inte somnade förrän tolv. För att han skulle få chansen att sova lite längre tog jag ut honom i vagnen. Det blev en tur till biblioteket, där jag lånade två böcker, och även läste ett par tidningar. Lugnt och skönt.

Idag kom jag att tänka på min ansiktsförlamning, och att det nu är ungefär tre och en halv månad sen jag drabbades. Jag skulle säga att jag är nästintill helt frisk. Fram tills ganska nyligen var det drabbade ögat något större då jag log, men av det märks inget idag. Däremot blir jag lättare irriterad i det ögat, jag märker direkt om jag varit i blåst, eller om jag har rester av mascaran som irriterar i ögat. Jag använder fortfarande ögondroppar på natten.

Symmetri!
Mitt leende, som i höstas inte alls såg ut sådär. Med på bilden är som synes även min vackra Oliver.



Edit: Jag kom på en sak som jag märker av. Jag kan inte blunda med enbart vänster öga utan att anstränga musklerna. Det känns i hela kinden. Men det har blivit mycket bättre, för någon månad sen kunde jag knappt stänga enbart det vänstra ögat. Jädrans nerver 😉
Kommentera
Ansiktsförlamningen

Besök hos öronläkare samt jul i vårt hus

Nu är det jul i vårt hus. Det enda som saknas är en ljusslinga till balkongen som vi inte kan hitta. Den och ett antal porslinstomtar är spårlöst borta. Jättekonstigt. Men i övrigt är det fint här hemma. Jag har under ett par års tid varit på jakt efter en bra ljusstake till ett högt ljus, alltså inget värmeljus, men det går bannemig inte att hitta någonstans. Idag tog jag med barnen och gick till Röda korset, där jag faktiskt hittade en bra och julig ljusstake.

Jul 2013.

Idag på morgonen begav vi oss alla till Alingsås, då jag skulle besöka en läkare på Öron-Näsa-Hals. Mikael och barnen hängde med, för efter besöket vankades det annat roligt. Besöket gick finfint, läkaren kunde självklart inte lova något, men trodde att jag skulle bli helt återställd. Jag passade på att fråga om jag behövde ha fuktkammaren på natten, men det tyckte inte läkaren. Mitt öga ser fint ut, stänger sig nästintill helt när jag blundar, och jag kan blunda helt. Jippie! Jag fick även göra ett hörseltest hos en audionom. Jag har bra hörsel, men det visste jag ju redan. Har inte känt av något på flera veckor på det vänstra örat, och det högra har jag inte haft några hörselproblem med.

Efter mitt läkarbesök handlade vi på Maxi, och åt därefter lunch. Mysig dag helt enkelt. Jag känner mig jätteglad!

Kommentera
Ansiktsförlamningen

En månad sen

Idag är det den månad sen som jag fick min ansiktsförlamning. Helt galet att en månad gått!

Status: Än är jag inte helt återställd, men en hel del har gått tillbaka till det normala, eller nästintill.

Jag kan i princip stänga ögat helt. På kvällarna hänger dock vänster halva något mer, så då är det svårare. Ögonlocket stänger sig mer och mer när jag blinkar. När jag ler visar jag nästan lika många tänder som normalt. Mina rynkor på vänster sida börjar även de komma tillbaka. Ljudkänsligheten är numera normal, likaså känner jag smaken av det jag äter normalt. Jag kan tugga obehindrat på vänster sida av munnen och så vidare.

När jag sitter och skriver allt jag numera kan, eller nästan kan, inser jag hur mycket förlamningen trots allt påverkat. Jag kan ännu inte rynka näsan på vänster sida, vänster öga blir heller inte lika litet som det högra när jag ler. Det finns även ett par andra småsaker som ännu inte är som innan, men jag ser skillnad från dag till dag.

Nästa vecka blir det ett besök hos en ÖNH-läkare (Öron näsa hals). Jag vet inte riktigt vad som kommer hända under detta besök mer än att jag ska få mitt öra undersökt på något vis. Men det ger sig.

Kommentera
Ansiktsförlamningen

Man kan inte alltid vara på topp!

Usch, fy och blä. Vaknade inte på rätt sida idag om man säger så. Känner mig både deppig, sur och grinig. Som vanligt var det uppstigning runt sex. Mellan klockan fem och uppstigningstiden låg jag dock bara och halvsov, eftersom Oliver låg och höll låda i sin säng. Han åt inte inatt, vilket ju såklart är härligt, men ville istället inte somna om efter morgonmålet. Även Isac ville upp strax före sex, så det var bara att pallra sig upp.

Det som känns mest deppigt är nog ansiktsförlamningen. Inte för att den inte håller på att bli avsevärt mycket bättre, för det gör den. Nej, utan för att det som jag verkligen vill ska bli bättre verkar komma sist. Ögat. Jag är så trött på att gå runt och ha en stor plåsterlapp över halva ansiktet, och att alla stirrar vart man än kommer. Jag vill kunna sminka mig! Visst kan man sminka ena ögat, men det känns för det mesta onödigt. Jag är trött på att vara trött och sjuk. Jag ska prova att bara ha fuktkammaren på natten, och istället vara ihärdig med ögondropparna. Får se hur det går, är så rädd om mitt öga.

Jag är trött på min mans dator, mobil och surfplatta, som slukar upp honom! Inte jättekul att vara häxan surtant.

Jag är också vansinnigt trött på att ha haft ungefär 10 konflikter med min äldsta son innan klockan ens slagit åtta. Jag väljer mina strider, men vissa grejer är jag benhård med. Som till exempel farliga saker. Återigen – Det är ju inte jättekul att vara häxan surtant.

Japp, det var min klagosång detta. Styrkekramar mottages tacksamt.

Kommentera
Ansiktsförlamningen Isac Oliver

En måndag i november

Idag fick Isac till sin stora glädje åka buss igen. Det var ett tag sen sist, en massa trista sjukdomar har som bekant kommit i vägen. I Gråbo mötte vi upp Jessica, Axel och Siri för lite miniröris, samt lunch. Jag får mycket energi av att tjöta bort en stund, så det var härligt.

Ett fynd från Gekås.

Krukan på bilden köpte jag i lördags. Jag var på jakt efter en kruka i någon metallicfärg. Först hade jag omgående tänkt köpa en blomma till den, men nu har jag bestämt mig för att vänta ett par veckor och köpa en julstjärna. Krukan som jag fick i födelsedagspresent ska jag däremot köpa en blomma till nu i veckan.

Apropå sjukdom. Förlamningen släpper mer för varje dag. Ögonlocken, som jag längtar mest av allt efter ska börja fungera som innan, verkar dock vara det som kommer sist. Osis! Jag är så jädrans trött på att inte ögat stängs hela vägen ner när jag blinkar. Men jag får väl ha lite mer tålamod!

Kommentera
Ansiktsförlamningen

Chocolate Fudge Brownie

Syndigt gott!

Packade ner barnen i vagnen i eftermiddags och promenixade bort till Kvantum. Ett inte så tokigt beslut med facit i hand. Eller vad sägs om B&J’s för 30 kr/burken? Jag velade mellan de olika smakerna ett tag, men valet föll på Chocolate Fudge Brownie. God, men mastig! Tog en liten skål förut, och den mättade bra. Mammalyx!

Sedan i måndags, då jag först märkte en klar förbättring i ansiktet,  har det rasslat till varje dag. Jag märker hela tiden små saker som återgått till det normala. Än är det muskler kvar som inte lyder mig, men jag kan göra mer med mitt ansikte. Bara en sådan sak som att båda mungiporna pekar uppåt när jag ler! En sak som jag tidigare tagit för given, men som nu får mig att vilja ta ett glädjeskutt. Eller som att jag kan tugga på båda sidorna av munnen. Drömmen vore att vakna imorgon och känna att ögonlocken stängs när jag blinkar.

Kommentera