Skövde
Igår behövde jag följa med min pappa på en undersökning på Skövde sjukhus. För mig har det känts lite jobbigt att tänka på den här undersökningen, av olika anledningar. En av dessa är att jag inte har så bra minnen från Skövde sjukhus. Det var ju där min mamma dog. Det hela blev än mer påtagligt när jag igår insåg – det var ju på dagen tre år sen vi fick ta emot det jobbiga beskedet att det inte finns något att göra, efter att jag spenderat natten där. Senare samma dag fick vi också ta emot ett dödsbesked. Verkligen ett märkligt sammanträffande, att återvända samma datum fast tre år senare. Det känns också märkligt att det redan gått tre år.
Allt gick bra. Undersökningen gick smidigt, det var okej att åka dit, och vi hann ta en fika efter undersökningen. Kändes ändå fint att göra något mysigt, och jag blev så positivt överraskad över att sjukhuscaféet är ett Espresso House. På något sätt kändes det som en helt vanlig fika då och inte som att sitta på ett ångestframkallande traditionellt sjukhuscafé med inplastade frallor och omysig inredning. Jag hade dessutom Isac med mig, något som också uppskattades av hans morfar. Jag och Isac åkte och åt efter besöket på sjukhuset och gjorde Skövde en stund.
Läker tiden alla sår?
Såhär skrev jag för tre år sen. Jag funderar på den här gamla slitna frasen, att tiden läker alla sår. Gör den det? Jag vet faktiskt inte, men jag vet att det känns lättare och lättare ju mer tiden igår. Åtminstone har det känts så för mig, både efter att min lillebror och mamma gått ur tiden. Sen kan man ju också vara i sorg av andra anledningar men där ingen gått bort. Den sortens sorg känns nästan ännu svårare att hantera.
Paddan med mormor. Se vad vackert vattnet glittrar.
