Funderingar Okategoriserade

När tiden stannar

I sorg

29/4-2020, en dag jag alltid kommer att minnas med sorg. Dagen då mamma/mormor gick ur tiden. Det känns overkligt att ens skriva dessa rader, då det gått så fort. Men det känns viktigt för mig att sätta det här på pränt.

För lite mer än en månad sedan fick vi ett cancerbesked. Men det verkade då som om att den skulle gå att behandla, och läkarna gjorde upp en plan. Men så ringde de mig från sjukhuset i Skövde i tisdags kväll, där hon då låg inlagd på grund av en infektion, och undrade om jag ville komma. Då förstod jag att det snabbt blivit väldigt kritiskt. Jag tillbringade sedan natten och förmiddagen på sjukhuset, något jag är väldigt glad över att jag gjorde. Jag är också väldigt glad över att vi fick kontakt emellanåt, även om det bara var genom att hon tog min hand. 

På förmiddagen igår mötte jag också upp min pappa, faster och farbror för ett möte med en överläkare. Vi fick då veta att cancern var så spridd, och så aggressiv, att det inte fanns något att göra. Vi åkte då hem, jag följde med pappa hem. Några timmar senare ringde de och meddelade att hon hade gått bort. 

Jag är helt överväldigad av allt stöd jag fått och får, alla fina ord och all omtanke. Det värmer i en tid som denna. I mitt huvud rullar minnen, jag gråter från och till. Vi har så många fina minnen ihop. Vi har gjort så mycket roligt. Hon fanns alltid där för sina barnbarn, och de hade en otroligt fin relation. Det är jag väldigt glad över. 

Jag gör mycket praktiskt inför begravning och allt runtomkring idag, och det känns skönt att ha något praktiskt att göra. Ibland så fångas jag i en känsla av total overklighet. Jag kan inte förstå att vi aldrig mer kommer att prata, åka på utflykter och tofflorna som ligger i en låda i hallen kommer hon aldrig mer att använda. Inga mer juldagsfirande, inga fler födelsedagar. Inga mer semesterresor och ingen mer shopping. 

Inget mer.

 

Oliver och mormor på Paddan, sommaren 2018.

 

Hemma hos mormor och morfar.

 

På väg till lekplatsen, våren 2016.

4 Comments

  1. Åh Liselotte… så ledsen för din skull, hemska sjukdom! Och vad fort det måste ha gått… ta hand om dig, din pappa och resten av din familj! Gråt, kramas, prata, minns och tillåt er skratta (det får man fast många tycker det låter och känns konstigt vid en bortgång). Styrkekramar från Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *