Jag har en tuttvägrande son! Amning är för småbarn tycker Isac, som mycket hellre äter gröt och puréer. Han vägrade igår kväll, tog en liten slurk tidigt imorse, och vägrade nu igen. Jag hade ju tänkt mig att åtminstone delamma en och en halv vecka till för att nå den magiska halvårsgränsen, men vi får se hur det går.
Nu börjar en ny vecka. En vecka som jag hoppas ska bli tio gånger bättre än den förra. Vilken trälig vecka. Visserligen hostar och snörvlar Isac fortfarande, men jag har hopp!
Igår fick jag hjärtat i halsgropen när Isac hade ätit lite gröt och skulle dricka lite vatten. Precis när han svalt lite vatten började han nämligen hosta och satte i halsen. Han blev alldeles röd i ansiktet och hostade som en tok. Snabbt fick jag lagt honom på mage mot min arm så att jag kom åt att dunka honom i ryggen. Jag kände mig inte rädd då, men i efterhand gjorde jag det. Så igår kväll kände jag att det fick vara nog. Senare vägrade han sova i sin säng utan ville bara sova hängandes mot axeln. Men det blev ohållbart efter ett tag, så jag tog på mig bärselen och där sov han som en stock ett bra tag innan jag till slut kunde lägga ner honom i sin säng.
Att vara förälder är att bära på en konstant oro var det någon som sa till mig någon gång. Det stämmer. Jag kunde förstå det teoretiskt innan jag själv blev förälder, men inte i praktiken. Så många gånger som jag känt mig ledsen och orolig den gångna veckan. Så många gånger som jag önskat att jag kunde få bära det onda istället.
Ny vecka nu som sagt. Ny vecka, nya krafter!
