Imorse åkte jag och Isac in till stan. Två saker stod på schemat – ett besök på passcentralen samt en dejt med Kerstin o company. Jag var lite nervig inför ärendet på Passcentralen. Egentligen var det meningen att vi skulle åka alla tre och skaffa pass samtidigt men när vi kom till Alingsås igår eftermiddag visade det sig att de tillfälligt inte utfärdar pass där. Det hade vi fullständigt missat när vi sett information om var Polisen utfärdar pass på nätet. Det föll alltså på min lott att ensam ta med Isac för att skaffa oss varsitt pass.
Hela proceduren flöt på hyfsat bra fram tills dess att jag skulle mäta Isac. Han blev helt vild och ville absolut inte stå upp mot väggen. Tack vare en snäll mamma löste vi den biten. Vi fick också till ett hyfsat bra kort på Isac tack vare en bumbostol och en polis som viftade med en boll alldeles bredvid kaneran. När det var min tur att ta kort sprang Isac runt och levde rövare. Helvetet brakade lös när jag skulle sätta ner honom i vagnen igen. Han blev så arg på mig! Han spände sig som en både, ålade, krånglade och skrek. Efter mycket om och men gick det vägen. Jag har ingen aning om hur mycket folk stirrade på mig eftersom jag var fullt upptagen men säkerligen en hel del. Kände mig som värsta barnmisshandlaren. Huvudsaken var att vi fick gjort våra pass. Ska bli spännande att se våra foton när de blir klara.
Efter Passcentralen hann jag in en sväng på Polarn o. Pyret bland annat, innan det var dags att möta upp Kerstin och barnen. Jag kom ut därifrån med ett par shorts. Därefter styrde jag kosan mot Brunnsparken för att vänta in mitt sällskap. Naturhistoriska museet stod på schemat. Vi började med att fika och förse barnen med mat plus fika och det gick bra. Den koppen med kaffe satt fint! Men sen blev det väldigt jobbigt när vi gick vidare inne på museet och jag fick återigen svettas. Isac rymde hela tiden iväg från rummet vi befann oss i så jag tog fighten en gång till. Jag orkade inte springa efter Isac så jag krånglade ner honom i vagnen och beslutade mig för att åka hem.
Hela dagen har känts som ett träningspass och det har blivit en hel del steg registrerade på min stegräknare. Jag måste erkänna att en del av mig längtar efter den tid då Isac inte rymmer iväg, ska demonstrera sin vilja hela tiden och då han lyssnar på förmaningar. Självklart förstår jag att det kommer en trotsålder, att han alltid kommer att vara envis och tidvis även olydig. Men det kommer ändå att vara annorlunda. Tills dess ska jag göra mitt bästa för att se tjusningen med det som är här och nu. Isac är helt underbar när han är glad och sprallig. Men han är en kille med mycket egen vilja!
