Nyss hemkommen från fika med Jessica och lilla Filipha. Och mitt hjärta smälter varje gång. Varje gång! Hon är så söt! Hon ler mot en, söker kontakt, greppar ens fingrar. Jag vill bara ta på henne, pussa på henne, titta på henne. Så jag tar på henne, pussar på henne, tittar på henne. För jag kan inte låta bli! Och ja, jag älskar små barn, det erkänner jag. Men vissa barn är något alldeles extra. Som Filipha.

Bortsett från att det var härligt att träffa den lilla, så var det också härligt att träffa Jessica. Som hade bakat kladdkaka, tagit fram bullar ur frysen och bryggde kaffe gjort på nymalda bönor.

En fjortis sa till mig att jag hade fint hår på tåget hem idag. Jag hade iPoden ipluggad i öronen och kände väl inte riktigt för att vara social och trevlig. Framförallt inte när fjortisen började prata om att knark kunde få en att dö och att det var bäst att hon slutade med sådana dumheter. Uppmärksamhetssökande var ordet.