Varför känns det alltid som att jag tar två steg fram och ett steg tillbaka? Eller som om att det först blåser medvind, och sen motvind? Jag tror jag blir galen, eller i alla fall hemskt frustrerad! Kan jag få lite flyt nu, tack? Så tråkigt att alltid få höra att man är bra, duktig och så vidare, men sen ändå inte få ut något av det?

Men hörrni, jag är envis som en get, så jag ger aldrig upp! Någon gång ska det väl ändå vara jag som får smaka sötmans seger istället för besvikelsens bitterhet? Det får bli ett rungande ja på den frågan tycker jag 😀

Envisa lilla jag.