Katastroftankar

Idag satt jag på jobbet, och pillade återigen på upphöjning på ena vaden, som jag funderat över under dagen. Tänkte att det kunde vara någon finne eller något åt det hållet, den störde mig, men jag hann inte fundera alltför mycket över den ändå. Jag har fått uppdraget att vara tillförordnad teamledare i juni, så dagarna fylls på ganska bra med saker att göra. Men så fick jag i alla fall för mig att inspektera vad jag hade på vaden närmare, och tyckte den såg lite märklig ut. Böjde mig ytterligare lite närmare, och då kom paniken. En fästing! Så fruktansvärt äckligt.

Jag har inte haft en fästing sedan jag var liten, och vem vet hur länge den här suttit där?! Var har jag fått den? Borrelia, TBE…. Jag började genast tänka katastroftankar. Tänk om jag får en ny ansiktsförlamning, eller hjärnhinneinflammation, tankar likt dessa for runt i huvudet. Nu var inte min ansiktsförlamning orsakad av borrelia som läkaren först misstänkte, men tanken slog mig ändå. Mådde riktigt dåligt där ett tag när jag hittat fästingen. Mitt rationella jag vet naturligtvis att alla fästingar inte bär på smitta, långt, långt ifrån. Men ändå. Tankarna finns där.