Vaknade med en känsla av olust imorse. En klump i magen, sorg i hjärtat. Nere, deppig, gråtfärdig. Det tog ett tag innan jag förstod varför. Jag har separationsångest. Blotta tanken på att börja jobba och att inte få träffa Isac mer än ett par timmar varje vardag gör mig ledsen. Jag trodde inte att det skulle kännas såhär hårt. Men jobbigt, det är det. Ett lätt tryck över bröstet.
Idag är det nationaldag här i Sverige, men av det har jag inte märkt ett dugg. Har inte ens sett någon svensk flagga. Jag och Isac mötte upp Louise och Alvin nere vid Aspen förut. Vi satt på varsin filt och hade lite picknick. Grabbarna härjade runt i vanlig ordning.
Igår åkte vi hem till Isacs mormor och morfar. Isac busade runt på altanen och morfar grillade kyckling. Till detta serverades potatis, kryddsmör, olja med citron och en matig sallad. Gott!
Jag vet precis hur det är =( Men jag lovar dig att känslan och se lyckan i barnets ögon när man kommer hem och någon som bara vill kramas och pussas är underbart det också!! Det kommer gå kanonbra!! Kramar