Det är bara att inse. Livet rullar på, och människor blir vuxna. Fick just reda på att en av mina äldsta, och för ett par år sen, absolut bästa, vän ska ha barn! Jätteglad för deras skull, men det känns ändå på något sätt märkligt. Vi är lika gamla, och nu ska hon ha barn! Jag minns att vi för ett par år sen pratade om att vi skulle bli gravida samtidigt, och gå med våra barnvagnar på stan. Jag är inte ens i närheten av att få barn. Tanken är mig inte främmande, jag älskar barn, och skulle inte alls ha något emot att få barn. Dock så är jag som bekant singel, så det är inte aktuellt. Blev just lite deppig över det. Hur långt har jag kommit liksom?

Det här året kommer inte bli som det förra. Har på allvar börjat inse att Lina och Richard flyttar snart. Känns inte heller så kul, även om jag ju såklart är glad för deras skull. Men jag minns förra sommaren, och hur otroligt kul vi hade det, också inser jag att denna sommar inte kommer bli som den förra.

Livet blir som det blir har jag lärt mig.