Jag har länge funderat över en sak, och idag fick jag det bekräftat igen.

Jag stod nere i tvättstugan och väntade på att mina maskiner skulle bli klara. In i tvättstugan kommer en kvinna och hennes barnbarn. Barnet är en liten, jättesöt flicka med stora bruna ögon. Jag tror att hon kan vara runt fyra år. Flickan stegar rakt fram till mina maskiner, och ställer sig och tittar på mig. Jag säger ’hej’, men får inget svar, jag ser bara två stora rådjursögon som iakttar mig. Efter ett litet tag kommer flickan närmre mig och tar tag i min tvättvagn. Hon säger ingenting, hon bara står nära. Med andra ord; hon söker kontakt.

Sådant här händer mig hela tiden. Det spelar ingen roll om det är en liten, liten bebis i en barnvagn på tåget, en äldre bebis i en kärra på spårvagnen, eller släktingar och vänners barn. Barn söker min kontakt, och verkar trivas i mitt sällskap. Jag är alltid den som busar med andras barn, jag är den andras barn frågar efter. Jag älskar ju barn, så det känns för mig väldigt naturligt.

Jag kommer aldrig att glömma när mitt kusinbarn Oscar, då fyra år, kramade om mig hårt och sa att jag var hans bästa vän. Ja, det kändes i hjärtat. Nu är Oscar sex år, så det lär ju aldrig hända igen! Men det kändes väldigt gott att få höra!

Undrar hur det kommer kännas att ha egna barn?