Alla säger ju att bröllopsdagen går så fort. Det stämmer verkligen, förutom under en stund – när vi satt i det lilla rummet i kyrkan och väntade på att få gå ner och in i kyrkorummet. Då tyckte jag att tiden sniglade sig fram. Jag minns fortfarande känslan jag hade då. En konstig sorts nervös känsla. Nervositet blandat med förväntan. Magen värkte och mina händer var alldeles iskalla. Vi hörde när kyrkomusikern spelade igenom vår ingångs- och utgångsmusik, och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

När vi kom fram till altarringen släppte min nervositet och jag fokuserade helt på vad jag gjorde just då. Det var bara vi och prästen.