Samtidigt som den här veckan varit en av de bästa på länge, med härligt umgänge, har det också varit en seg vecka. Jag har haft huvudvärk i flera dagar, tappat bort både en kofta och en låsvajer, och känner mig allmänt sliten.

Det allra tuffaste just nu är dock amningen, och Isacs fullständigt selektiva hörsel. Det blir inga trivsamma amningsstunder när vi tre är hemma. Det klättras på mig, sparkas, bankas och hålls på. Idag började han banka på Olivers huvud när jag ammade. Inte hårt, men Oliver blev rädd och började gråta. Jag gör också Oliver upprörd när jag ryter till. Detta känns rent av för bedrövligt just nu. Jag antar att Isac känner sig sotis eftersom jag ger Oliver mycket uppmärksamhet under dessa stunder. Ibland funkar det om Isac får ha min telefon, men det är inte alltid. Jag har gett Isac mycket uppmärksamhet för att försöka ”kompensera”, men det hjälper ju föga verkar det som. Isac har också börjat rymma från mig när vi är ute och han får gå själv. Jag är helt slut i rutan just nu.

Ursäkta gnället! Jag har åtminstone fått sova fem timmar på raken i natt, det var härligt.

En parantes som också bidrar till sinnesstämningen: Isacs gamla förskola ska kanske öppnas igen. Återkommer i ämnet.