Livet är så mycket. Livet är härligt, sprudlande, underbart, soligt, vackert. Livet är också deppigt, fasansfullt, sorgligt, grått, frustrerande.

Nu är det sommar och solen skiner utanför mitt fönster. Det är skönt. Men allt är inte bra för det. Människor i min närhet är deppiga. Jag är deppig. Man vaknar upp och har en gnagande känsla inombords. Man saknar någon. Man har ångest över att gå till jobbet. Man har ångest över allt man inser att man borde göra men inte orkar. Man har inga pengar, och ingen möjlighet att göra alla dessa saker man vill. Jag borde exempelvis i denna stund omedelbart dra fram dammsugaren, för snart är mina dammråttor så stora att jag kan namnge dem! Jag borde tvätta mina handdukar. Jag borde definitivt tvätta mina fönster. Jag borde träna mer. Jag borde, borde, borde! Men jag vill inte!

Jag vill bara sitta här och göra saker av noll viktighetsgrad! Och det tänker jag också göra! Jag är trött på att vara en ”duktig tjej” och hålla ordning! Jag är egentligen nån sorts pedant, men orken tryter. Så jag tänker låta dammråttorna vara ett tag till!

När jag tänker efter finns det en massa saker att vara glad över. Det är sommar, goddamit! Denna vackra årstid man längtar efter alla andra årstider! Man kan bada i havet, eller i en sjö om man så vill. Man kan ligga på en gräsmatta i en park, sippa vin, och filosofera. Man kan ta en promenad och njuta av alla vackra blommor. Man kan brygga en kanna kaffe, hälla upp lite i en Filippa K-mugg, och njuta av smaken. Man kan skratta och ha kul med alla sina vänner. Skulle det mot förmodan regna kan man alltid ordna inomhuspicknick!

Jag om någon vet att livet är skört. Vi människor tar saker och ting alldeles för mycket för givet. Det gjorde också jag förr i tiden. Men nu vet jag att det inte är så. Det kan ta slut. Fort, fort. Ta därför vara på livet!

Jag försöker ta vara på mitt liv… Jag försöker rensa bort alla energitjuvar. Jag älskar att umgås med människor. Älskar att hitta på saker. Jag hatar mitt jobb, det gör fysiskt ont att gå till jobbet. Jag vet att det aldrig kan bli bra då. Men jag vet också innerst inne att det bara är för en kort period till. Därför kämpar jag på. Min medicin är att ha så kul som möjligt när jag inte jobbar, för att väga upp. Man är inte ung för evigt. Bitter och deppig kan jag vara senare. Nu ska jag bejaka livet!