Ja, jag skulle ju ljuga om jag skrev att det varit en toppenvecka. På det stora hela så blev jag besviken och ledsen efter att ha snubblat på mållinjen. Jag hade sökt en ny tjänst och fått komma på intervju, och det slutade med att jag alltså var andra starkaste kandidaten. Men samtidigt fick jag väldigt bra vitsord, så det var ju inte enbart en besvikelse.

I grunden så handlar det om att jag verkligen känner att jag står still på ett och samma ställe, och så har det känts ett tag nu. Ibland känns det som om att, och ja detta är rätt löjligt egentligen, alla susar förbi mig och uppfyller sina drömmar, medan jag bara står och ser på. Herregud, jag ska verkligen inte klaga! Många drömmar som jag haft har jag redan uppfyllt. Men det var ju det här med boendet. Jag har i flera år känt en stark längtan efter att få bo någonstans där jag har en liten trädgård. Min käre man känner i slutändan samma sak, men inte alls lika starkt just nu. Han har inte lika bråttom som jag. Och jag antar att det är min personlighet. Om jag vill ha något gjort eller uppfyllt så ska det ske, och det får gärna gå rätt snabbt. Jag är inte mycket för att se tiden an.

I övrigt har det varit en vecka då det varit mycket på jobbet, både mentalt och med hög arbetsbörda, och det påverkar givetvis. Men som jag hört från flera denna vecka – det är bara att kämpa på, trägen vinner, det är din tur snart – och så är det ju. Jag är inte den som ger upp, även om det känns tungt ibland. I am a fighter!