Jag måste erkänna. Jag är jättesugen på att bli med barn. Den kommer och går den där, den ilande känslan i mig. Känslan som så starkt indikerar på att jag vill reproducera mig.

Även fast jag vet att det kommer bli massor med jobb, det kommer innebära oro (hönsmamma?), och många år av viljestyrka och principfasthet, så är känslan lika stark. Magsjuka barn, raseriutbrott, att aldrig mer bara sätta sig själv i första rummet. Japp, längtan kvarstår.

Det kommer att bli fint. Vi kommer att bli en fin barnfamilj.