Besöket hos tandläkaren, eller tandsköterskan om man ska vara korrekt i benämningarna, gick jättebra. Hon ville inte kolla så mycket sa hon, mest att hans tänder var rena och kariesfria. Hon betonade vikten av att det är vi som föräldrar som sköter tandborstningen. Ända upp till elva års ålder har jag för mig hon sa. Har svårt att se mig själv borsta tänderna på mina barn när de är så stora, men jag förstår poängen. Hon bekräftade också att Isac har två tänder till i nederkäken som kommer när som helst. Jodå, han lät henne känna i munnen på honom. Helt otroligt. Vad sa hon mer? Att nästa besök kommer att äga rum när han är tre år och har fått alla sina mjölktänder. Och att Isac var en rastlös och energisk liten kille. Men det visste jag ju redan!

Det hände en rolig sak när vi kom hem sedan också. Jag satt vid datorn en snabbis medan Isac satt i sin lekhörna. Helt plötsligt tittar jag bort mot hörnan men han är inte där. Jag tittar istället till vänster och ser en liten Isac som går mot dörröppningen. Han har alltså rest sig själv och tagit en sisådär 10 steg.