Oliver i Nådendal. 

Det är dagar då jag vill säga upp mig som mamma. Naturligtvis vill jag inte det egentligen, inte för något i världen. Men ändå, vissa dagar med mycket tjat, gråt och klagosång, då kan det hända att jag tappar tålamodet. Väldigt snabbt kommer jag till sans, och känner återigen hur fantastiskt det är med barn.

Att se sina barn växa upp och utvecklas är fantastiskt. Varenda utvecklingssprång, varenda stolt ögonblick. Man torkar tårar, delar ut kramar, håller fram hinkar, coachar, stöttar och blir arg. Man visar sina känslor, berättar att man älskar. Man finns där. Man lyssnar när de pratar. Svarar på frågor. Svarar på samma frågor tio gånger på raken. Man gör det för att man älskar.

Oliver är just nu en typisk treåring, och Isac en typisk sexåring. Mycket vilja hos den lille Oliver. Igår ville han inte sova, och knorrade över det. Men så blev det tyst inne i sovrummet. Efter en stund gick jag upp för att titta till honom. Det var alldeles tyst inne i sovrummet. Och alldeles tomt i sängen. Då  hade han smugit ner i vår säng och lagt sig på min kudde. Då smälte jag 🙂