Jag har börjat drömma om Andreas igen. Jag gör det i perioder och nu är det en sån period igen. I mars nästa år är det tre år sedan han dog. Tre år. Det är en lång tid.

Det känns fortfarande jobbigt att tänka på att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Men jag har blivit en mästare på att förneka mina känslor. Det beror mycket på att det inte går att prata om det med någon. Det finns inte någon som riktigt förstår hur jag känner, och det är nog många som inte vet hur dem ska bete sig. Och jag klarar knappt av att prata med min mamma och pappa om det. Jag blir bara påmind om hur jobbigt vi har haft det.

En annan stor anledning till att jag förtränger det ofta är min ovilja att visa svaghet. Jag har inte alltid haft det så lätt under min uppväxt. Jag har stundtals haft det jobbigt i skolan. Det förföljer mig fortfarande ibland, även om det blir bättre och bättre. Jag har svårt för att ta kritik och jag avskyr att inte vara bra på saker och ting, ja verka dålig helt enkelt.

Jag lever med en ständig saknad. Ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer bli fyllt.

Jag är rädd för att bli lämnad. Jag är sjukt rädd för att bli lämnad. Jag kan drabbas av panik bara av tanken på det. Jag har blivit lämnad några gånger i mitt liv, och det gör ont. Jag har blivit lämnad, sviken och ledsen.

Ramlade över en blogg idag. Om en en tjej som också har förlorat en bror vid namn Andreas. Han försvann också när han var ung. Det hon skriver där sätter i mångt och mycket ord på mina känslor.

Kan man lära sig leva med saknad?