Nu har jag sovit dåligt i mer eller mindre två veckor, om inte mer. Oliver har hamnat i ett utvecklingssprång, och det är inte roligt alltså! Någon har kidnappat min bebis och lämnat en annan. Skämt åsido, han sover riktigt dåligt om nätterna. Om dagarna är han dessutom mycket grinigare, han är inte alls den lugna bebis han alltid varit. En grinig bebis, och en treåring i trotsåldern, som dessutom även han vill vara en bebis… Jag börjar bli rätt sliten nu. Tänk att Isac sov hela nätter vid den här tidpunkten när det begav sig… Det är verkligen inte som jag naivt trodde förut, att ens barn följer samma mönster. Inte alls i vårt fall.

Detta önskar jag mig i 30års-present:

En hel natts sömn och en Moccamaster.

Skulle det skita sig har jag även julklappslistan klappad och klar!