Alla som känner mig vet att jag inte är den tysta typen. Tvärtom, munnen går i ett. Jag älskar att prata och att umgås. Även här hemma.

En kväll satt jag och Mikael och åt middag. Just den kvällen var jag väldigt trött, med påföljden att jag inte pratade lika mycket som vanligt. Jag pratade inte mycket alls för att tala i klartext.

Efter ett tag tittar Mikael fundersamt på mig, och undrar vad som har hänt? Jag förstod direkt att han menade det faktum att jag inte tjötade. Då tyckte han att det var något som inte stämde, och han ville ha tillbaka den vanliga Lompan. Kul att veta att i alla fall en uppskattar att munnen går i ett på mig!

På jobbet sitter vi fyra personer i en liten grupp om fyra skrivbord. Alla fyra kan konsten att orera. Alla fyra pratar för det mesta jämt, jämt, jämt. Gissa om det är svårt att göra sig hörd ibland?!