Idag är det en vecka sen jag kände att mitt ansikte inte var som vanligt. Jag har alltså levt med detta skeva ansikte i en vecka! Det känns som om att det gått mycket längre tid, samtidigt som det känns som om det var alldeles nyligen. Konstig känsla.

Igår när jag vaknade var jag alldeles öm i musklerna i den förlamade delen av ansiktet. Ungefär som det känns när en inflammation släpper kan jag tänka mig, eller som när man ansträngt musklerna mer än vanligt. Hoppas att så är fallet, att inflammationen släpper alltså. Musklerna är ömma även idag. Kan även nämna att kortisonet påverkar mig. Jag säger bara en sak – mat! Oj, oj, oj vad gott det är med mat! All mat både luktar och smakar gudomligt. Har aldrig känt något liknande, inte ens under mina två graviditeter. Jag tycker mig se och känna små förbättringar varje dag, men ibland undrar jag om det inte är jag som lärt mig hantera min ansiktsförlamning? Vem vet.

Oktober kan jag konstatera inte riktigt var min månad. Mest bara massa sjukdom och elände. Bortsett från min födelsedag, den var jättebra. Även förra året var oktober månad bottennappet under året, då jag mådde fruktansvärt illa. Jag hoppas nu att november ska bli en riktigt bra månad. Att jag ska återfå mitt ansikte och dess funktioner, och att det vi har planerat blir så kul som jag tror och hoppas. Fester och Ullaredstripp står på schemat bland annat.