Ofattbart, och ändå inte

Det har nästan gått ett år, och fortfarande kan sorgen kännas som ett hårt slag i magen. Som tidigare idag, när jag satt ute och drack en kopp kaffe i solen. Jag hörde en av grannarna sitta ute och prata i telefon, och tänkte – jag skulle vilja ringa min mamma och snacka en stund. Men sekunden senare så fick jag en sån där klump i magen. Det kan jag ju inte. Jag kan aldrig mer göra det. Det är så mycket jag skulle vilja berätta. Rådfråga. Prata om. 

Ofattbart att det snart gått ett år. Och ändå, så påtagligt. 

Kärlek.