Avleda, avleda och avleda lite till. Det är nog det som gäller mest hela tiden här hemma. Har hört och läst att barn i Isacs ålder inte riktigt förstår innebörden av ordet nej och att det mest blir onödigt tjatigt att säga nej konstant. Förstå skulle jag nog vilja säga att de gör men de struntar blankt i att lyda! Eller något sådant. De triggas dessutom av att det de inte får göra. Hur som helst – ibland slinker det ut ett nej ur min mun ändå. Det kommer automatiskt. Som när Isac har rivit ur alla våra skor ur skostället och står och dunkar skostället mot väggen. Det tycker han är jättekul. Eller som när han sliter ner sin matskål i golvet så det bara sprutar mat åt alla håll och kanter. Eller när han river ur mina kläder ur nedersta byrålådan. Listan kan göras lång.

Ibland, som nu när man är tröttare än tröttast, så känns det så fruktansvärt segt när alla skor ligger i en enda stor ormgrop på golvet. Orkar. Inte. Ställa. Upp. Skorna. Igen. För tionde gången. Isac vaknade kvart i fyra imorse och tyckte att det var morgon. Som tur var fick jag honom att somna om efter ett tag. Själv gick jag och lade mig nio igår kväll och tänkte att jag skulle få sova minst nio timmar på raken. Yeah right. Inatt tar jag in på hotell så jag får sova.

Nej, nu får det vara slutgnällt. Jag och Isac ska möta upp Ida på Allum sen. Det blir kul. Kanske ska ta med mig lite födelsedagspengar och handla för, det är jag värd.