Andra graviditeten Oliver

När Oliver kom till världen

Det hela började med att vattnet gick på måndagskvällen.  Jag gick och lade mig strax före tio för att sova. Någonstans innan elva vaknade jag med ett ryck av att det blev blött under mig. Jag for på fötter och märkte hur det bara forsade. Jag ringde till koordinatorn som ville att vi skulle åka till Mölndal och se så att allt var bra med bebisen.Vi fick rycka upp stackars Isac ur sin sömn, han var ledsen och förstod inte vad som hände.

Kontrollen på Mölndal visade att allt var bra. Vi fick information om vad som händer vid en vattenavgång, om inte värkarna kommer igång av sig själva. Jag hade vid den tidpunkten sporadiska värkar, som när vi kom hem kom med tio minuters mellanrum. Jag hade svårt att sova, men lyckades vila lite mellan värkarna.

Tidigt på morgonen väckte jag Mikael, värkarna började nu göra ganska så rejält ont. De kom allt tätare, så jag ville åka in. Vi åkte till Östra, men en stunds CTG-koll visade att värkarna inte kom så tätt som de ville för att man ska få skrivas in. Jag fick ta två starka värktabletter, och rådet att åka och ta en fika och promenera lite. Vi skulle sedan komma tillbaka igen. Vi åkte till Mc Donalds för att äta frukost.
När vi kom tillbaka beslutade vi oss för att åka hem och invänta tätare värkar.

Tack vare värktabletterna kunde jag hantera värkarna bättre, och till och med sova en stund hemma. Men till slut blev de outhärdliga. Jag grät flera gånger, och ville ångra mig. Skönast var att stå upp och hänga mot Mikael under varje värk. Jag grät och skrek om vartannat, det gjorde helt fruktansvärt ont. Mikael såg till så att jag åt och drack. Aptiten var obefintlig.

Runt fem klarade jag inte av att hantera smärtan längre. Strax före sex var vi tillbaka på Östra, och jag fick återigen ligga med CTG. Varje värk slet mig itu kändes det som, jag spände mig lite för mycket och glömde andas emellanåt. Efter ett tag bad jag om smärtlindring, lustgas närmare bestämt. Den gjorde inte så jättemycket för mig dock, men det var skönt att fokusera på att andas i masken.

När barnmorskan sedan kände efter hur öppen jag var, visade det sig att jag var öppen tio centimeter, ingen kant kvar. På grund av vattenavgången hade man inte tidigare gjort denna undersökning. Jag minns att jag då grät av glädje. Det var så skönt att det började närma sig slutet.

Tiden därefter är väldigt luddig. Jag fick beröm för min krystteknik. Jag minns också att Mikael baddade min panna med en blöt trasa. 20:52 kom vår lille prins. Jag frågade om jag spruckit, och det hade jag. Någon till kom in och tittade på bristningen, och den konstaterades vara av grad 4. Min mardrömsbristning. Det beslutades att jag skulle sys ihop uppe på operation. Jag fick lämna Oliver och Mikael, och kördes upp. Spinalbedövningen tog en evighet att lägga. Jag var helt slut efter förlossningen. Under tiden jag blev sydd slumrade jag till med musik i öronen. Jag behövde bara ligga på uppvaket under en dryg timme tack och lov. Jag kämpade på med att röra på tår, fötter och ben. Jag fick en isglass som var himmelskt god att förtära. Sedan fick jag äntligen träffa min familj igen.

När jag vaknade och såg mig i spegeln morgonen efter fick jag en smärre chock. Illröd i ögonen, och alldeles prickig i ansiktet. Kroppen värkte som om jag sprungit ett maraton. Där kan man snacka om träningspass deluxe! Det var några blodkärl som brustit i ögat och ansiktet.

Amningen strulade första dygnet, men kom igång fint efter det. Strax efter lunchtid på torsdagen åkte vi hem. Home sweet home!

Jag är stolt över mig själv och min förlossning, men självklart inte glad över bristningen. Jag hoppas att jag ska tillfriskna utan jobbiga men. Det är tungt att inte kunna bära Isac just nu, men det är ju bara tillfälligt.

Välkommen till oss, Oliver! Eller lille Oliver som Isac säger.

Älskade barn.

Filosoferar.

5 Comments

  1. Oj då var det inte konstigt att lustgasen inte tog om du redan var helt öppen! Vilken fin berättelse 🙂 Tänk att han äntligen är ute!!
    Och jag minns också hur himmelskt god den där glassen var när man låg på uppvaket 🙂

  2. Glass? Jag fick ingen glass! Men dem kanske fråga och jag tackade nej haha

    Visst känner man sig stark när man klarar att andas genom värkarna?! Jag kände mig som superwoman efter Elias fl få jag hade stått och vaggat genom alla värkar!
    Grymt bra jobbat av dig!

    Lorelai
    http://www.frubrunett.se

  3. Där föll jag någon tår med… Otroligt hur vår fantastiska kvinnokropp fungerar och bra kämpat där!! Du är duktig du!
    Än en gång grattis till er lilla guldklimp! Nu har du två fina pojkar!
    Hoppas du läker fort och inte har allt för ont!

    Jag fick inte heller någon glass!! Fast jag födde på mölndal… kanske är annat där 😛

    Kram på dig!

  4. Starkt jobbat! Den där glassen är himmelskt god, i det ögonblicket det godaste jag någonsin ätit 😉
    Ang sprickningen så har jag fått grad 3 av bägge barnen och åkt upp på operation och allt därefter. Har inga problem så förutom en tyngdhetskänsla om jag sitter på huk. Och det jobbigaste för mig var som du nämnner att inte få lyfta upp Alva i famnen, hon var ju 1½ då så det tog hårt i hjärtat även om det bara var tillfälligt 🙂

    Stort grattis till en underbar sötnos!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge