Fick idag veta att en person jag känner förlorade sin lillebror förra veckan.
Jag kände smärtan. Jag blev helt skakis, fick en klump i magen. Jag vet vad hon går igenom. Jag klappade henne på ryggen, frågade vad som hade hänt, sa att jag finns här. För jag har gått igenom samma sak.
Helt plötsligt blev jag stark. Jag vet inte vad som hände. Men jag fixade och donade, gav mitt stöd, frågade om vad som hade hänt, frågade om hon ville att jag skulle berätta för de andra så hon inte behövde göra det själv….
Hon frågade hur man går vidare, hur man överlever? Jag svarade att man gör det, men det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen på en.
Lite osammanhängande. Men det här kändes i mitt hjärta.
Ja, det gör fruktansvärt ont… Va bra att du kunde vara ett stöd för din vän! Kram!
Ja, det känns gott. Minns ju så väl hur mkt det behövs.
Kram tillbaka!