Ikväll har vi varit hundvakt. När vi hade hämtat hem den lilla grisen stod Mikael kvar nere utanför porten medan jag sprang upp för att byta skor. Det var promenaddags. När jag hade knutit mina skor lyckades jag sträcka ryggen eller klämma åt en nerv eller något annat smärtsamt. Fan vad ont det gjorde rent ut sagt! Men optimistiska Lompan gick ändå ner i tron om att det gick att ta en hundpromenad. Yeah right.
Vi kom inte mer än 50 meter förrän jag ville grina av smärta. Stackars Mikael frågade oroligt om jag ville gå hem. Hemgång blev det. Lade mig ner och vilade i en timme och nu är det mycket bättre. Jag börjar bli orörlig och skröplig på något vis. Jag är ju ändå i sjätte, snart sjunde graviditetsmånaden. Men ändå, jag är så van vid att vara rörlig, i god fysik, att jag inte tänker på att jag inte är som jag brukar just nu. Jag kom på att jag faktiskt tagit det för givet.