Det sägs att bebisar får sin värsta separationsångest runt 6-10 månader. Men det stämmer inte in här. Den perioden verkar Isac gå igenom just nu. Han skriker och gråter hysteriskt när jag går, klänger på mina ben, pussar mig och vill vara i min famn hela tiden. Om inte så ska jag vara i samma rum och allra helst en meter ifrån. Han är väldigt go när han visar sin kärlek gentemot mig så tydligt, men lika mysigt som det är så är det jobbigt. Jag får inte vara ifred någonstans hemma. Står jag i duschen ska han vara med, sitter jag framför datorn kommer han och gråter. Det har varit så ett tag nu och jag hoppas att det ska klinga av snart.
Idag har vi förresten varit och passat Maya. Vi tog en lång promenad i skogen bland annat. Jag tog en hel massa foton som jag tänkte visa senare. Ja, inte alla men ett axplock givetvis!
Barn är underbara med kräver uppmärksamhet. Din lilla son är så söt 🙂
Min lilla dotter har varit kinkig dom senaste dagarna och nästan bara nöjt sig när hon varit i famnen, vet hur du har det 🙂 … fast din är ju äldre, kanske lite skillnad.
Det stämde inte på Moa heller. Hon var kanske lite extra mammig runt 8 månader en vecka eller två, men inget särskilt. Och det gick lika bra med pappa, bara hon fick vara med och nära någon hela tiden. Det kanske kommer senare här med 😉