Det är lite kul det här med ålder. Människor tycks ha en mycket bestämd uppfattning om hur gammal man är. Denna uppfattning baseras, efter vad jag har förstått, på ens längd, klädstil, vikt, livsstil och åsikter.

När man ser mig tror man att jag är en sisådär 20. Det är i alla fall vad jag hört. En del tror inte ens att jag är myndig. Själv tycker jag inte att jag ser så ung ut. Med mina blott 162 centimeter och smala kropp ser jag kanske yngre ut?

Idag satt vi som vanligt och tjattrade på jobbet. Vi är tre kvinnor som sitter nära varandra. Vi kom in på det här med att fylla år. Jag berättade att jag fyller år i oktober, varpå en av dem frågade hur mycket jag fyller. När jag svarade henne att jag blir 25 utbrast hon förvånat något i stil med: ”Va? Är du bara 25? Jag trodde att du var äldre!” Med bostadsrätt och ring på vänster ringfinger inger man antagligen ett mognare intryck. Jag vet också att jag är mogen för min ålder på vissa plan.

Det är intressant att vi svenskar har en sådan åldersnoja. Vi är ibland helt besatta av det här med ålder. För mig är åldern till stor del en siffra på ett papper. När jag blir vän med någon är åldern ointressant. Jag faller för en människa, inte en ålder. Har vänner som är mellan 19 och 35, och mycket sällan reflekterar jag över deras ålder när vi umgås.

Nej, det är dags att sluta fokusera på åldern, såvida det inte är fråga om födelsedagskalas. Då är det godkänt!

Liselotte – Födelsedagsbarn om cirka två månader

Foto: Liselotte Edvardsson