När döden kommer nära igen

Den här veckan har varit svår. Tuff, ledsam och fylld av samtal om det där svåra. Döden. Jag har velat skriva om det här hela veckan, men inte vetat hur. Jag vill verkligen göra det på ett respektfullt sätt, och samtidigt även måna om integriteten.

Jag var på pressvisning på förmiddagen onsdagen den här veckan. Såg en väldigt tänkvärd och mörk film. Gick ut från biografen och tog upp telefonen för att se om jag missat något. Det var då jag nåddes av beskedet. En person har gått ur tiden. En person som framförallt varit viktig för barnen. Dagen innan var det femton år sedan min bror gick bort. Precis på samma dag förlorade denna värld ännu en person. Känslorna svämmade över. Jag grät för det orättvisa, det sorgliga och för alla berörda runt omkring.

Viktiga och svåra samtal

Den här veckan har det blivit många samtal med mina älskade barn. Om att dö, om varför en person inte vill leva, om vad som händer efter döden. Det är inga lätta ämnen, och ofta finns det inga egentliga svar. Men samtidigt måste vi prata om den. Döden. Vi är bara här på jorden en begränsad tid, vissa är här en alldeles för kort tid. Om det är svårt för oss vuxna att förstå, så är ännu svårare för barn. Och samtidigt är barn mycket mer ärliga och ofiltrerade. Barn lindar inte in saker. 

Mina barn vet om att jag har en bror som inte längre är i livet, och varför han gick bort. Barn vill ofta veta allt, så jag har försökt förklara så gott jag kan och utan att skrämma dem. Det här blev samtal om döden men med ytterligare en dimension. 

Som alltid när sådant här händer så börjar jag fundera över livet. Över vad som är viktigt. Och framförallt vad som är oviktigt. Livet är här och nu, och jag behöver bli bättre på att leva i det. Inte i det förgångna, inte i framtiden. Här. Nu.

Vila i frid.