Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta, för det kommer att se för jävla äckelromantiskt ut och det kommer förmodligen ge er kräkimpulser. Men jag skriver ändå!
Insåg i helgen hur jävla mycket jag verkligen älskar min baby! Trots att han ibland gör mig galen, såsom det ju alltid är i ett förhållande! Jag kan inte leva utan honom. Det är han och jag mot världen, och när han säger saker som att jag är hans allt, eller att jag är hans bästa vän…. Ja, då smälter jag till en blöt fläck!
Förlåt för alla svordomar, men de ger kraft åt mina känslor!
Jaså, du behövde en helg med oss för att inse att du ville ha din baby hos dig 😉
Haha, inte riktigt så… Det visste jag ju såklart innan, men jag fick en liten känslostorm där när jag skrev inlägget!
Jasså knakar det?
Fylle Olle (m)
Nej, det knakar inte!!! Herregud vad du tolkar in konstigheter i mina texter!
Jag känner igen din känsla. Daniel gör mig lycklig. Men vad gör man när det ibland känns som att ingen, förutom en själv, tror på ens förhållandet?