Jag var alldeles nyss inne och tittade till en lätt snarkande snart fyraårig kille. Med armarna över huvudet ligger han där, alldeles stilla. Finns det något vackrare än sovande barn? Jag vet inte vad det är som gör det, kanske att det ser så rofyllt ut. Hur mycket han än kan driva mig till galenskap med sitt humör (undrar vem han fått det från…), sina tusen frågor om allt och inget, det eviga ifrågasättandet eller sin envishet, så älskar jag honom så att det gör alldeles ont i hjärtat! Att se honom glad är det bästa som finns, och det krävs ibland så lite. En enkel busstur in till stan kan göra hela hans dag.

Min Isac.