Igår kväll/natt låg jag vaken och författade ett jättelångt blogginlägg i huvudet. Idag är alla rader som bortblåsta. Det var för många tankar som snurrade igår, för många tårar som rann, många av dem dock bara på insidan.
Jag inser nu att det är lika bra att jag inte kan sätta mina tankar och känslor på pränt. Alldeles för mycket skulle misstolkas. Och det vill jag inte. Men det hade varit skönt att få ventilera. Jag vet inte hur många som kan lyckas med konststycket att gå från lycklig (med stort utropstecken) till deppig på bara två dagar, men jag lyckas fanimej jämt! Ibland blir jag rädd för mig själv och mina känslostormar.
Kort och gott handlar det här inlägget om att jag har fått nog! Nog av att dansa efter andras pipa, att fungera som mentor/coach utan att välja det själv. Jag har fått nog av energitjuvar, fullblodsegoister och människor utan EQ. Från och med nu är det jag som gäller för mig.
(Jag vill också inflika att ni inte kan förvänta er svar på era eventuella frågor om det här inlägget. Fråga gärna, men bli inte arga/sura/besvikna om ni inte får några svar….)
Jag blir så glad att du gillar det jag skriver, det är därför jag gör det =) Men jag känner igen det du skriver också. Det har tagit många år att inse att man egentligen ska skita i dåliga energimänniskor. Men en sak jag gjorde för att komma ”på fötter” var att jag granskade mig själv. Jag insåg vilka mina brister var och försökte inte dölja dem eftersom människor ser mer än man tror. Gjorde jag fel så stod jag för det och kom inte med bortförklaringar eftersom det oftast berodde på lathet,klanteri eller feghet. Erkänn, jobba på det och försök att inte göra om det. Om sen människor inte tycker om mig för den jag är så är ju inte det mitt problem, jag kan inte anpassa mig efter hela världen. Då är det lättare att hitta människor jag passar med. Det gäller att våga ta steget och inte fega ur. Hoppas du får en underbar dag! Kram
Det tycker jag du gör rätt i! =)
Kram
Jag har funderat på det där som du skrev för ett tag sen i min blogg. Att vi på vissa plan är ganska lika. Idag när jag läste det här inlägget så kändes det som att jag hade kunnat skriva. Att helt plötsligt gå från världens lyckligaste till depression är läskigt. I mitt fall behöver det inte ens gå två dagar, det kan vända inom loppet av 12 timmar. Känslostormar kan säkert vara bra i vissa fall, men ibland blir man rädd för sig själv. Har jag blivit knäpp? Skönt att hör någon annan tänker likadant.
Frågn är hur man bearbetaar det, eller kommer över sådana stormar?
Jag vet inte alls hur jag ska handskas med det här…. Ja, visst undrar man om man gått och blivit totalt knäpp? Det värsta är nog kan jag känna, att det tär på en att ha dessa känslosvängningar. Kanske är detta fullt normalt? =)