Inatt var det Mikaels tur att ta hand om Isac vid eventuellt dålig sömn. Den här mamman skulle även få sig en välförtjänt sovmorgon. Åh, så gott! Eller?

Jag har vaknat samtliga gånger Isac har varit ledsen. Det var jag som till slut fick honom att somna om inatt. Jag vaknade också av att han ville gå upp klockan sju imorse. Mikael tyckte att det var okristligt tidigt, jag tyckte att det var sovmorgon för unge herr Isac. Efter mycket om och men gick Mikael upp med Isac och jag somnade, tro det eller ej, om! Sur som ättika eftersom jag inte fick den sovmorgon jag hade drömt om. Vad jag behöver är helt klart sammanhängande sömn. Ibland blir jag sådär vansinnigt irriterad och undrar om det ska vara för mycket begärt att för en gångs skull få sova?! Men så tittar jag på mitt underverk till son och glömmer allt.

En sak är dock säker – jag behöver sova i ett annat rum om jag ska få någon vettig sömn.