Jag tror nog allt att vi är mitt inne i ett utvecklingssprång, en fas. Sömnen är strulig varannan natt, det är skrik och stora tårar som trillar nedför kinden när det är dags att sova. Att bli omkringburen är nummer ett. Ena dagen får vi fixa och trixa för att få i unge herrn välling, andra dagen är han glupsk som en fågelunge och vill ha mer, mer, mer. Den lille mannen som i flera veckor ratat bröstet vill helt plötsligt snutta vissa kvällar. Ja, ni förstår, det är upp och ner och hit och dit hela tiden. Ömsom regn, ömsom sol.
Det är aldrig bra att analysera sönder saker och ting men för egen del är det rätt gott att veta att allt detta har sin förklaring. För det ska gudarna veta att man mer än en gång känt sig otillräcklig här hemma. Framförallt känner jag så när det är så svårt att få Isac att somna.
När det inte är gnäll och gråt, ja då är det stora leenden och skratt. Bus och stoj. Ofta skrattar han bara jag skrattar. Tidigare imorse skrattade jag för att han var så söt, och han stämde in med ett riktigt gapskratt. Det hela slutade med att vi satt och skrattade båda två i flera minuter åt ingenting egentligen. Så underbart, orden räcker inte till!
Jag tycker att han later som en helt och hallet normal bebis 🙂
Myspys!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Men man är ju inte mer än bara människa 😛