Det har börjat pirra och fladdra i min vänstra mungipa. Så pass påtagligt att jag faktiskt kan se det framför spegeln. Härligt! Jag ska inte ropa hej innan jag är över bäcken så att säga, men det känns som om att det är ett bra tecken. Som om att de slumrande och inflammerade nerverna är på väg att vakna. Hoppas! Jag saknar mitt ansikte!

Jag försöker att vara så positiv jag bara kan, och ha hoppet uppe. Jag tror att det hjälper mig och mitt tillfrisknande. Ibland kommer självklart verkligheten ikapp, men att göra vanliga saker känns rätt bra just nu. Kan dock skriva att vi har det ganska kämpigt med Oliver just nu. Han sover som en kratta om nätterna, vägrar sova på dagen, gnäller och skriker en hel del. Om det är att han tvingades sluta amma så tvärt, om han har ont i magen av ersättningen, eller om det är för att han just trätt in i det femte utvecklingssprånget vet jag inte. Kanske en kombination av alltsammans.