Treårsåldern är verkligen en prövning! Bebisar på fem månader kan också om de vill minsann! Det kan vara så att jag har de mest envisa ungarna i detta land….
Kategori: Oliver
Ett framsteg till
Det har börjat pirra och fladdra i min vänstra mungipa. Så pass påtagligt att jag faktiskt kan se det framför spegeln. Härligt! Jag ska inte ropa hej innan jag är över bäcken så att säga, men det känns som om att det är ett bra tecken. Som om att de slumrande och inflammerade nerverna är på väg att vakna. Hoppas! Jag saknar mitt ansikte!
Gammal bild på en icke förlamad Liselotte. Här ler jag dock inte fastän jag kan!
Jag försöker att vara så positiv jag bara kan, och ha hoppet uppe. Jag tror att det hjälper mig och mitt tillfrisknande. Ibland kommer självklart verkligheten ikapp, men att göra vanliga saker känns rätt bra just nu. Kan dock skriva att vi har det ganska kämpigt med Oliver just nu. Han sover som en kratta om nätterna, vägrar sova på dagen, gnäller och skriker en hel del. Om det är att han tvingades sluta amma så tvärt, om han har ont i magen av ersättningen, eller om det är för att han just trätt in i det femte utvecklingssprånget vet jag inte. Kanske en kombination av alltsammans.
Om helgen
Den här helgen har varit lugn och skön, precis vad jag behöver just nu. Mikael har roddat en massa hemma och med barnen, vilket också varit väldigt skönt. Igår bjöds vi på god middag hos barnens farmor och farfar. Jag har bara en liten blåsa kvar på tungan, och njuter verkligen av att kunna äta igen! Men eftersom jag går på kortisonbehandling just nu försöker jag att inte överdriva ätandet, eller att småäta för mycket. Kortison kan nämligen ge ökad hunger och ändrad ämnesomsättningen, vilket kan leda till viktuppgång.
Eftersom jag slutade amma så tvärt i fredags har det varit lite kämpigt både för mina mjölkmaskiner och Oliver att anpassa sig. Oliver tar dock flaskan väldigt bra. Jag tror han saknar själva snuttandet. Det jag tycker är mest klurigt med att flaskmata är att veta hur ofta man ska ge. Man får ju en fingervisning på paketet, men det är inte alls i närheten av amning, om man ser till antalet matningar per dygn. Nåja, det kommer vi nog in i snart.
Såhär kan jag inte le just nu, men snart hoppas jag! Jag ler med ena munhalvan bara, känns sjukt märkligt!
Amning, ambulans och antibiotika
Den här fredagen blev inte riktigt som det var tänkt. En stund efter att jag och Isac ätit frukost kände jag att jag inte kunde stänga ena ögat riktigt, samt att munnen inte heller den hängde med. Jag mådde dock bra i övrigt, ingen huvudvärk, inget illamående och ingen annan påverkan. Det blev dock till att ringa en ambulans, lite lätt skärrad om man säger så. Tur i oturen att Mikael var hemma idag.
Jag hamnade på Alingsås sjukhus, där de tog blodprov och ställde frågor. Läkaren ville även göra en lumbalpunktion för att undersöka om det kunde vara borrelia. Jag ringde efter Mikael, som lämnade barnen hos sin farmor och farfar. Jag hade hört en del otäcka saker om lumbalpunktioner, men jag fick en så grym läkare! Jag kände knappt att han stack in nålen. Under tiden pratade vi samt den sköterska som var med om barn, tv-serier och annat smått och gott, så det var verkligen ingen fara. Det var mycket otrevligare att få spinalbedövning.
Efter en väntan på ungefär en och en halv timme fick jag besked om att det eventuellt kan vara borrelia, men att jag även ska äta kortison för att få bukt med ansiktsförlamningen. I tio dagar ska jag nu alltså äta både kortison och antibiotika. Jag ska även få besked senare om det är borrelia jag har, samt att det blir en uppföljning hos en öronläkare.
Jag har idag ammat för sista gången. Kunde inte ana att det skulle kännas så känslosamt. Men det kändes allt i hjärtat! Så nu blir det ersättning för den lille mannen, samt gröt och mat såklart. Han har börjat älska sin gröt, och maten går det också bra med.
Nu sitter jag här med ett plastskydd för ögat, så att jag ska skydda ögats hornhinna. Ser rätt lustigt ut, men what the heck! Bättre det än ett skadat öga. Ikväll blir det lite fredagsmys med ostbågar. Det kan jag unna mig tycker jag!
Oliver fem månader – BVC och gröt
Idag vid den här tiden är det fem månader sen som jag hade galet onda värkar här hemma. Vi hade dagen till ära ett BVC-besök inbokat. Vägning, mätning och vaccination stod på schemat. Jag tog även upp det här med sömn och mat.
Oliver är nu 64,2 centimeter lång, och väger 6880 gram. Han har alltså bara gått upp 240 gram på en månad, vilket jag tycker är lite i underkant. Sköterskan tycker inte att det är något att oroa sig för, men att vi ska börja ge honom mer vanlig mat. Vi ska fortsätta med gröten på kvällen, och även börja ge ett mål vid lunch. Hon menade på att han är en aktiv liten kille som behöver mer energi, samt att både Isac, jag och Mikael är smalt byggda. Oliver lär även han ligga under lite på vikten med andra ord. När hon skulle mäta Oliver så ville han gärna visa henne att han är väldigt stabil i kroppen, och stark i benen. Han gjorde mini-situps, och var väldigt sprattlig och aktiv. Som hemma alltså! Han var tydligen tidig med att vända sig åt båda hållen också. Han vill väl komma ikapp sin bror eller något, då kan man ju inte ligga still och bara titta, inte! Man märker att han vill lära sig att krypa, som han kämpar med att få upp rumpan i vädret. Ska bli spännande att se om han kryper tidigt, eller vid åtta månader som Isac.
Min aktiva lilla prins!
Oliver börjar tycka om sin gröt nu också. Han har inte gillat den något vidare innan, men igår slukade han hela skålen som jag gjort i ordning. Inatt ammade jag bara en gång, väldigt skönt. Oliver vaknade efter att ha sovit tre timmar, men då fick jag honom att somna om och sova två till. Nu ska vi jobba på att få bort alla nattmål, vilket mer mat på dagen förhoppningsvis ska hjälpa till med.
Vaccinationen gick också bra, andra sprutan gillade han inte! Han grät en skvätt, men det gick över snabbt.
Nu ska jag sörpla lite kaffe, det och glass bedövar tungan skönt. Det är väl det jag får leva på, allt annat får mig att vilja gråta av smärta!
Det är inte lätta dagar just nu – fotosug och frustration
Oliver sover, Isac har lånat min telefon, jag sitter här och grejar med foton. Plockade nämligen fram kameran idag igen. Blir så glad av att fotografera, men det går helt klart i vågor det där. Har inte haft framme kameran så mycket på sistone. Men nu så!
Kul att ligga på golvet och sparka sig runt.
Provade att beskära ett annat foto lite tightare.
Isac är inte lätt att fota just nu.
Mitt lilla arrangemang ute på balkongen.
En blå ljung som jag fått av mamma. Riktigt läcker färg.
Idag är det som vi alla vet fredag! Imorgon blir det barnprylmarknad, och på söndag ska jag ha födelsedagsmiddag. Däremellan så ska det vilas. Jag är så in i norden trött på att vara sjuk och/eller förkyld nu! Men först ska vi få denna dag att gå. Det är inte lätta dagar just nu om man säger så. Vi har en treåring som motsätter sig precis allt just nu, och mer än gärna bråkar med sin bror när han är sur på sin mamma. Lägg sedan till en bebis som gärna hade kunnat krypa trots sin ringa ålder, och den frustration det medför.
Härliga ungar och god thaimat
Idag åkte vi till Gråbo för att gå på Familjegympa, med rörelser från Miniröris. Isac var lite avvaktande i början, men kom igång bra efter en stund. Jag insåg att han redan kunde alla rörelserna dessutom, jag vet att de brukar ha Miniröris på förskolan ibland, men inte regelbundet. Med var även Jessica och barnen, som hade tipsat oss om aktiviteten.
Efter gympan gick vi och köpte thaimat som vi tog med hem till våra vänner. Jag och Isac delade, det var så enormt mycket mat! Både nudlar, ris, vårrullar och gryta. Mycket gott. Axel och Isac lekte väldigt fint idag, inte ett enda bråk om en enda sak! De stod och dansade i Axels rum och tjöt av skratt, härliga ungar! När vi skulle gå fick Isac en puss och en kram. Jag fick en Umami Taste teaser av Jessica, den ska testas!
Nu ska jag vila min röst så gott det går. Inte lätt om man är en tjötmumrik! Den svajar lite. Jag hade ju feber förrförra helgen, och en liten bit in på förra veckan. Nu, långt senare, har det satt sig på stämbanden. Konstigt förlopp.
Några bilder från dagen.
Slit och släp
Det är lite slitigt just nu. Jag är inte riktigt hundra i kroppen ännu efter att ha varit sjuk, så jag är fortfarande ganska trött. Nätterna är lite sisådär, dagarna är emellanåt ganska kämpiga med skrik och rastlös bebis. Kvällarna kan också de bli lite hur som helst, ibland bjuds det på egentid, ibland inte. Lägg till allt detta till en ung herre med en vilja att utmana sin mor, så kan ni kanske tänka er att jag är lite trött!
Men självklart är allt inte bara pest och pina. Vi har haft en toppendag idag, mer om det imorgon. Isac bjuder på så många skratt varje dag, och Oliver får mig att smälta när han skrattar och pratar. De är mina fantastiska ungar, och jag älskar mina pojkar till månen och tillbaka!
Morgonmys.
Vagnen med stort V
Idag tog vi syskonvagnen till förskolan. Det är verkligen vagnen med stort V alltså! Så lättkörd och smidig. Det är en Babyjogger City Mini Double, som fälls ihop i en handvändning, och tar väldigt lite plats. Båda barnen gillar att åka i den också, alltid ett plus i kanten!
Nu ska jag försöka hitta en bra åkpåse till den. Jag har en från Villervalla, samt att vi har en sedan tiden då Isac var liten. Frågan är om vi ska sätta Villervalla-åkpåsen i dubbelvagnen eller i singelvagnen. Den sistnämnda åkpåsen är väldigt varm, så jag tänkte mig något lite svalare, alternativt med dragkedjan mitt på åkpåsen, så att den kan lämnas öppen. Den får gärna vara prisvärd också. Tips?
Premiäråket för de båda tillsammans!
Ett litet vagndilemma
Idag bytte vi från liggdel till sittdel. Oliver har varit väldigt missnöjd i vaket tillstånd, så det var dags. Men då kommer vi till dilemmat. Eller dilemma, och dilemma… Det mindre bra i sammanhanget kan man väl säga. Nu kan Isac inte åka i liggdelen! Det innebär att jag behöver byta till syskonvagnen. Den är toppen, men bara framåtvänd. Det finns ju forskning som pekar på att barn under två år inte ska åka framåtvända egentligen. Men vad ska man göra?! Det måste ju fungera för en i vardagen. Dock kan jag känna att Oliver är i minsta laget. Med Isac vände vi när han var runt året har jag för mig.
Alltid är det något.