Rädsla

Då och då kommer det en rädsla över mig, en rädsla över att få ansiktsförlamning igen. I synnerhet om jag är sjuk, eller stressad. Det är inte som om att jag går runt och oroar mig över det jämt och ständigt, men ibland ligger det och gnager där i bakhuvudet. 

I oktober 2013 fick jag min ansiktsförlamning. Jag visste knappt vad en ansiktsförlamning var då, och trodde inte att jag skulle drabbas. Det hela började med att Oliver sov väldigt dåligt om nätterna, något som vi senare förstod hade koppling till hans stora körtel bakom näsan. Olivers dåliga sömn bidrog givetvis även till min dåliga sömn. Varje tisdag, onsdag och torsdag gick vi nästan en halv mil totalt för att lämna och hämta Isac på hans förskola. Jag tog nog ut mig rätt mycket under den perioden.

Den dåliga sömnen drog ner mitt immunförsvar väldigt mycket, och jag drabbades av två influensor på raken. Under den andra influensan svettades jag något kopiöst om nätterna, vilket gjorde mig väldigt rädd. Jag hade blåsor i munnen, som efter ett par dagar blev till sår. Jag kunde varken äta eller dricka, det enda som funkade var kaffe och glass. Riktigt varma och riktigt kalla saker kändes bra. 

Till slut sa min kropp till ordentligt att den behövde vila, något som jag inte tagit på allvar innan. Mikael fick ta över föräldraledigheten ett par dagar, och jag fick sjukskriva mig. Minns att det enda jag gjorde var att amma, och sova. 

 

Ansiktsförlamning

Så vaknade jag en morgon, jag minns att det var en fredag. Efter en stund kände jag att mitt ansikte inte var som det skulle. Väldigt diffust, men mungipan kändes slapp. Pö om pö började hela vänster ansiktshalva hänga. Jag fattade knappt vad som hände, och Mikael hamnade nog i chock, för han fattade först inte vad jag menade. Jag googlade (!) och fick som första träff upp information om Stroke. Men ett snabbt neurologiskt test gjorde mig trygg trots allt, armarna hängde med som de skulle. Efter en vända i telefon via vårdcentralen, som först tyckte jag skulle boka in ett besök hos deras jour, men sedan ringde tillbaka och bad mig ringa 1177, ringde jag istället upp 1177. Personen i andra änden bad mig ringa en ambulans. Då kom paniken. Jag började gråta, men ringde själv upp en ambulans. 

Det hela gick väldigt lugnt och samlat till. Jag gick själv ner till ambulansen tillsammans med ambulanspersonalen, som satte igång och tog en del tester. Vi småpratade om barnen, och jag kände mig väldigt lugn. På sjukhuset kom nästa oroskänsla. Min lillebror, hur skulle jag kunna ringa min mamma och pappa och berätta att jag fått en ansiktsförlamning? Det kändes väldigt nära kopplat till hans bortgång.

 

Fick träffa en fantastisk läkare

Efter en stund fick jag träffa en läkare, som ville göra en lumbalpunktion, för att bekräfta eller utesluta borrelia. Han ville vänta in Mikaels ankomst, men det drog ut lite på tiden. En sådan undersökning är egentligen rätt obehaglig, men personalen var så himla bra och lugnande, så det kändes inte jobbigt alls. Jag var helt okej med att sätta igång innan min man hade kommit till sjukhuset. Det togs en rad andra tester på mig också, och jag fick rekommendationen att åka och köpa ett skydd för ögat, samt flera mediciner utskrivna. Jag gick bland annat på en stark kortisonkur. 

Efter några veckor kände jag till min stora, stora glädje att förlamningen började släppa. Undan för undan började musklerna lyda mig. Idag är jag nästintill helt återställd. Det enda som finns kvar är att jag när jag blundar med vänster öga, inte kan kontrollera att vänster mungipa åker upp en bit. Än idag vet man inte varför jag drabbades, men man tror att det har koppling till en virusinfektion. Borrelia hade jag inte.

 

Blåsor i munnen

Egentligen vet jag att risken för att få ansiktsförlamning igen är rätt liten, runt 10 % tror jag. Men ändå kan jag ibland känna oro. Framförallt om jag som jag skrev tidigare är sjuk eller stressad. Något annat som kan göra orolig är om jag har blåsor i munnen, det var ju så allt startade. Men jag vet också att blåsor i munnen inte är ovanligt att få när man är förkyld. 

Just nu är vi inne i en rätt slitig period i familjen. Slitig på så vis att vi varit mycket sjuka och förkylda. Nu är det min tur att ha drabbats av en förkylning, men jag har gått runt och mått dassigt från och till under ett par veckor. Blåsor i munnen har jag också, men det som lugnar mig denna gång är att även Oliver haft det. Troligen är det ett virus som bråkar med vår munslemhinna. Nu när vabruari snart är slut hoppas jag av hela mitt hjärta att vi får vara lite mer friska. Längtar efter vår och härliga dagar ute.

 

 

 Foto: Therese