Spårvagnsolyckan 1992 tog 13 liv. Många fler blev skadade. Jag kan fortfarande minnas känslan. Känslan av att något fruktansvärt skett. När jag kom hem från skolan var mamma och Andreas hemma. De hade tack och lov inte varit inne i stan. Hela kvällen satt vi sedan och tittade på tv:s alla olika extrainsatta sändningar om spårvagnsolyckan.

Varför skriver jag om det här idag? Idag ramlade jag över en i mitt tycke väldigt bra radiodokumentär om olyckan. Jag vill bara gråta när jag hör en mamma berätta om dagen då hon förlorade sin son. Den här olyckan hade kunnat undvikas.