Det här skulle jag egentligen skrivit igår, men det var som om någon hade klubbat mig! Tror min käre make smittat mig med sina hemska baciller… Det kunde inte komma mer olägligt, har massvis med planer den här veckan. 

Hur som helst – jag har en app som heter The Wonder weeks, tror jag skrivit det innan. Oliver är enligt denna inne i sjunde utvecklingssprånget. Om det märks? JA. Helst av allt tror jag han skulle vilja hoppa in i min kropp och vara en del av den. Samtidigt som han inte ens är riktigt nöjd hos mig. Lite tudelat det där. Har nog aldrig varit så nära tårar varje dag som nu. Inte ens när jag hade min ansiktsförlamning kände jag mig såhär sänkt. Det är så jobbigt att se honom så grinig, och att på grund av det inte kunna ge Isac den uppmärksamhet han förtjänar. För att inte tala om att jag håller på att få spader av att konstant bära runt på en bebis! Men det är väl bara att härda ut. Tråkigt att mina sista veckor som mammaledig ska kännas så jobbiga bara!