Jag säger bara – äntligen lördag! Så skönt att bara kunna skrota runt hemma nu på morgonen. Slippa stressa i sig kaffet för att hinna till tåget. Slippa säga hejdå till Isac som ser så ledsen ut när jag går. Istället kryper han runt i datorrummet och vardagsrummet och härjar. Då och då kommer han fram till mig, ställer sig mot mina ben och pillar lite på min klocka.
Idag smakar kaffet kanske lite extra gott. Halv två inatt fick Isac för sig att det var läge att vakna och gråta lite. Efter en halvtimme somnade han om. Fast jag känner mig oförskämt pigg ändå. Kan ju bero på att Isac vaknade sju imorse. Och att jag somnade redan halv tio igår. Helt utmattad. När han vaknade fick han välling och på det följde lite för helgdagar obligatoriskt morgonmys. När jag sedan bad Isac om en puss kom han som vanligt emot mig med vidöppen mun och gav mig en härligt blöt puss med tungan till hjälp. När jag var liten hade jag spyfobi, lite bacillskräck och tyckte att ganska mycket var läskigt. Av det märks inte mycket idag, och i synnerhet inte när det gäller Isac. Tur det!