Kompisar igen

Det var exakt vad jag gjorde i onsdags. Jag bröt ihop och kom igen. Det som fick bägaren att rinna över var att jag kom ut till min bil och upptäckte att det hade läckt in vatten i den. Det var en av många påfrestningar det senaste, och när min man kom hem från jobbet så bröt jag ihop och bara grät. Men, till slut tog jag mig samman, och tillsammans identifierade vi felet, tätade provisoriskt och gjorde upp en plan. Jag var så ledsen trots det, men lugnare. Och idag känns det mycket bättre. Jag tog ut min bil på en åktur imorse, spelade hög musik (grät en skvätt gjorde jag också, eftersom jag spelade en av min lillebrors gamla skivor som jag hittade i bilen) och bara njöt under tiden jag åkte till mataffären. Så nu är vi kompisar igen, jag och min bil. Och ska man se något positivt i det här, så är det att jag lär mig massor om min bil. 

Saknad

Häromsistens slog det mig att jag inte kan fråga min mamma om hjälp med att lägga upp mina nya gardiner, och den insikten slog till så hårt. Jag känner mig lite vilse just nu ska jag ärligt säga. Ja, inte bara på grund av insikten om gardinerna, men i största allmänhet, utan min mamma. Tidigare i veckan stod jag och skulle vika ihop nytvättade lakan och påslakan, och Oliver ville hjälpa till. ”Nu gör vi som mormor, mamma”, sa han när vi hjälptes åt. Så fint sagt. Den här veckan har jag saknat min bror extra mycket också, det rörde om i mig ganska mycket när jag hittade Andreas skivor.