Jul är mysigt. Jul är tända ljus och god mat. Jul är gemenskap och fröjd och…. Vänta lite nu! Är det där verkligen med sanningen överensstämmande?

Dem senaste dagarna har jag upplevt att julen inte alls bara är sådär underbart glittrig och härlig. Människor är så stressade att dem är rent av aggressiva! Man märker det överallt. I mataffären när dem armbågar sig fram med bistra munnar och en blick fylld av hat. På tåget när dem ringer och skriker på någon stackare som fullkomligt blir överrösta av frustration. På jobbet. I nordstan, där man inte kan gå en meter utan att bli överkörd av en barnvagn alternativt får sig en hård knuff av någon sur julklappsshoppare.

Julen är en högtid fylld av krav. Krav på umgänge, krav på massor med julklappar, krav på massor med mat, som ska inhandlas, tillverkas och läggas upp på fina fat. Människor sliter sina hår i förtvivlan över de val dem måste göra, och för dem som inte har någon att fira jul med blir denna högtid ett slag i magen.

Jag kan inte låta bli att undra över när det blev så här? När vändes det positiva över julen till detta helvete? Är det rent av så att vi själva måste sätta ner foten och vägra stressa?
Jag tror att vi själva måste dra vår egen gräns. Och tänka över varför vi gör som vi gör. Annars är risken att vi alla förvandlas till aggressiva surpuppor med tomma plånböcker.