Jag kom just på varför jag älskar Lerum. Lina bloggade om att hon längtar efter naturen och allt vad den har att erbjuda. Då insåg jag att jag bor helt perfekt!

Jag har bott i stan i hela mitt liv, med undantag för några månader på Höstvädersgatan. Jag växte upp i Majorna, tog en avstickare till Guldheden, mellanlandade i Biskopsgården, och kom sedan tillbaka till Majorna igen. Då älskade jag det. Jag älskade pulsen, livet.

Nu när jag bott i Lerum i snart 8 månader vet jag att jag hamnat rätt. Jag kan promenera i villaområden, längs Aspen. Jag kan snabbt och lätt ta mig upp till Floda och promenera i skogen. Jag bor på en lugn gata, till skillnad från den tid då jag bodde på Chapmans Torg 10, och vad som helst kunde hända!

Jag minns speciellt den morgon då jag vaknade av att det lät som om att någon lekte med ett smatterband. Det var bara det att det inte var lek, det var fullaste allvar! Det brann i lägenheten under. Jag minns också då en man blev mördad i trappuppgången mitt på blanka dan. Jag var hemma, och fick inte lämna min lägenhet på flera timmar.

Andra minnen som poppar upp från Chapmans Torg är dem gånger då grannen kom hem stupfull på vardagsnätterna och hade glömt nyckeln hem. Mindre trevligt för oss grannar, eftersom hon stod och skrek och bankade i trappuppgången. En annan gång gick kvinnan bärsärkagång mitt i natten. Hon var rasande på någon eller något, och växlade mellan att skrika och slå på fönsterbrädet med något.

Lerum är lugnt. Lerum är rofyllt. Tack Lina, för att du påminde mig om det!