Hur normalt är det att börja längta efter nästa helg redan måndag morgon klockan 08:00?
Troligtvis väldigt normalt, så tillåt mig omformulera frågan; Hur normalt är det att bara leva för helgerna? Kanske är många som känner så också förvisso, men jag vill inte känna så.

Ja, nu är jag hursomhelst hemma i min mysiga lägenhet. Jag har gjort allt jag måste för stunden, och sitter och njuter av en mugg kaffe. Om jag sneglar åt vänster ser jag min gulliga fästman som bänkat sig framför tv:n, för att roa sig med Fable 2. Han är så fin! Jag vet att det är romantisk äckelvarning på det som komma skall, men han är verkligen det bästa som hänt mig. Det kände jag redan efter två månader minns jag. Jag visste redan då att jag ville leva resten av mitt liv med honom. Häftigt. I december har vi varit förlovade i ett år. Tiden går snabbt. Jag har förändrats till det bättre sedan vi träffades, och jag har honom att tacka för det.

Tack älskling!