Fick just ett infall och rotade fram två gamla dagböcker ur mina gömmor. Det var längesen jag skrattade så mycket. Jag kan ärligt säga att jag kan läsa varenda rad med distans, utan att känna något särskilt, förutom delarna om min bror. Så mycket smärta är med i böckerna men också så mycket glädje. Sida upp och sida ner med rena kärleksförklaringar till gamla ex, och Mikael också för den delen. Sedan sidor med deppighet, ångest, bittra tankar.
Under vissa delar av dessa år, från 2002-2007, levde jag världens SATC-liv. Det hade jag faktiskt glömt av, eller förträngt kanske! Jag skrev om vilda utenätter. Jag hade en massa killar på G på samma gång, fick massor med uppvaktning. Men det var också en väldans massa strul, och ”vad känner jag?”. Har det där varit jag?, kan jag undra nu.
Man kan kort och gott säga att det antingen är rosenskimmer eller totalt mörker i mina dagböcker. Jag har skrivit ocensurerat om hur jag upplevt situationer i mitt liv. Jag har beskrivit några händelser i mitt liv som varit väldigt turbulenta.
Jag har nu bestämt mig för att införskaffa en ny fin bok. Jag ska börja skriva dagbok igen. Det är ett utmärkt sätt att kanalisera sina känslor på. Dags att ta upp skrivandet igen.