Idag är det ett helt år sen som jag drabbades av min ansiktsförlamning. Otroligt vad snabbt det här året har gått…
Såhär skrev jag för ett år sen.
Jag känner fortfarande hur det drar i vänster mungipa när jag stänger vänster öga, och det kanske jag får leva med resten av mitt liv.
Den här bilden lade jag upp några dagar efter jag blev sjuk.
Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag orkade vara så stark. Jag kämpade på, och tog hand om både mig själv och barnen. De har även sagt på förskolan att det märktes på Isac att jag var sjuk, och att han blev mycket lugnare när jag blev bättre. Lille gubben!